Jäger 90. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson/Rockfoto
HYMNs Anton Lindskog var på Subkultfestivalen i helgen som gick. Här kan du läsa hans lördagsrapport.
Det står en del EBM på lördagens schema. Österrikiska NZ har lånat soundet, estetiken (och kortbyxorna) från Nitzer Ebb. Låtarna är egna men musikaliskt är de en karbonkopia av hur Nitzer Ebb lät omkring totalt genredefinierande That Total Age (1987). Det är hårt, minimalistiskt och adrenalinförbrännande. Men dagens kanske ”EBM-igaste ögonblick” inträffar när tyska Jäger 90, i ett rus av body-eufori, delar ut ett helt flak av sin backstage-öl till publiken.
Fjärran från Jäger 90:s skojfriska tilltag hittar vi svenska Lucifer’s Aid. Bakom projektet står Calle Nilsson som gör rå och brutal, industriell och iskall EBM. Han är ensam på scenen uppbackad av blinkande stroboskop. Det är suggestivt, kraftfullt och ger i livesammanhanget, ännu starkare associationer till belgiska EBM-legendaren Dirk Ivens soloprojekt Dive.
Strax före spelar stockholmska postpunkarna The Exploding Boy på utomhusscenen i stekande eftermiddagssol. De släppte nyligen femte fullängdaren Alarms! – ett starkt och välproducerat album som för deras melodiösa, The Cure-liknande stil mot en än mer storslagen riktning. De kör ett starkt set som spänner över hela karriären och avslutas med fina depprockdängan ”Heart Of Glass”.
I övrigt är det lugnare tongångar som gäller på stora utomhusscenen under lördagen. Pink Milk följer upp och får till och med Foreigners ”I Want To Know What Love Is” att passa i deras egna, skönt avslappnade och lätt skramliga shoegaze-kostym.
Headlinern Karin Park ger en snygg, stilren inramning åt sin dramatiska, lätt industrial-färgade pop. Och pulserande trummor som får ”Hard Liquor Man” och ”Thousand Loaded Guns” att lyfta.
Dunderpatrullen. Arkivbild. Foto: Amanda Björk/Rockfoto
Lördagens mest positiva överraskning är dock att upptäcka vilket starkt självförtroende Empathy Test har fått som liveband sedan jag såg dem senast för ett och halvt år sedan. Den unga Londonakten gav i fjol ut sina två (2!) debutalbum, vilka rymmer flera av de vackraste och mest melankoliska synthpop-ballader jag har hört under 2010-talet. Isaac Howlett har vuxit mycket både som sångare och scenpersonlighet sedan dess och sköter publikkontakten förträffligt väl.
Nytt för i år är satsningen på bitpop. Dunderpatrullen har genom åren varit flitigt förekommande på evenemang som Dreamhack men också på Emmabodafestivalen. Som ett uppspeedat, tokroligare svar på Slagsmålsklubben är de dagens energi- och stämningshöjare. Den som på fullt allvar tror att gothare alltid är dystra och svårmodiga borde se den kajalsminkade, glädjerusiga moshpit som äger rum under Dunderklubbens ”barnprogramsmedley” med tolkningar av ledmotiven från Björnes Magasin, Alfons Åberg, Inspector Gadget med mera.
Årets Subkultfestival hade knappast kunnat avslutas bättre än med Priest inför tätt packad publik på lilla inomhusscenen. Live är den anonyma akten (som bakom maskerna lär rymma avhoppade medlemmar ur Ghost) estetisk fulländning och en högintensiv urladdning med sin blandning av EBM, catchy synthpop och tung gotisk tematik.
