Mycket av den rockmusik som spelades in under 1980-talet är ganska besvärlig att lyssna på idag. Det beror naturligtvis på att detta decennium präglades av nymodigheter som fläskiga synthar, trummaskiner och allmänt plastig produktion. Med ca 30 års distans till musiken kan skivor såsom Bruce Springsteens Born In The USA eller Warren Zevons Sentimental Hygiene vara svåra att njuta av fullt ut, trots att låtskrivandet i stort är av högsta klass. Det som vid den tiden kändes modernt och coolt framstår idag som tämligen dåliga idéer. Produktionen av många av de rockskivor som vid den tiden ansågs vara bland de bästa är idag hopplöst daterade.
The Lonesome Jubilee släpptes 1987. Här finns ingenting av den trendnervösa produktion som de flesta andra amerikanska rockskivor vid samma tid andades. Anledningen är framför allt att John Mellencamp hade turnerat oavbrutet med sitt band i två år och fått klart för sig vilket guldgäng han arbetade med. Han ville ta livesoundet, som saknade alla 80-talsklichéer utan var genuint tidlöst, med sig in i studion.
Därför hade han ljudbilden klar för sig redan innan han ens hade skrivit låtarna som kom att hamna på skivan. I stället för synthar och trummaskiner så släppte han fram violinvirtuosen Lisa Germano och dragspelande John Cascella att addera lite folktouch och bakgrundsångerskorna Pat Peterson och Crystal Taliefero, 80-talsrockens svar på diskons Alfa Anderson och Luci Martin (Chic) att stå för gospelinfluenserna.
Produktionen är således både tidlös och intressant, men vore ganska lite värt om inte låtmaterialet höll högsta klass. John Mellencamp hade jobbat hårt med att bli tagen seriöst, hans tidigare skivor hade getts ut under namnet John Cougar och han hade initialt marknadsförts som något av en flickidol. Med blandat resultat. Låtskrivandet under 80-talet blev dock mer och mer kompromisslöst och rörde sig till stor del kring amerikansk socialrealism. Redan med föregångaren Scarecrow (1985) hade han i princip vunnit över tvivlarna, och med The Lonesome Jubilee blev han definitivt en av de stora amerikanska låtskrivarna.
Skivan innehåller 10 spår (låt 11 på spotifylänken nedan finns inte på originalskivan) – alla omistliga, lagom olika och sammanflätade till en ytterst tilltalande helhet. Flera av låtarna framställs i jag-form, men John Mellencamp har kategoriskt förnekat att låtarna handlar om honom själv då han inte anser sig särskilt intressant. Däremot är de flesta låtarna baserade på verkliga händelser som på olika sätt berört honom. Låten ”The Real Life” handlar till exempel delvis om hans farbror, som dog under tiden som skivan skrevs. Farbrodern hade gift sig vid 14 års ålder, mot sin vilja, fått barn tidigt och under stor del av sitt liv gjort vad som förväntats av honom i stället för vad han själv ville. Och när han till slut insåg det var han medelålders och hade ingen aning om hur han skulle kunna ta igen allt han förlorat. Texten är fantastisk, melodin likaså.
Jackson Jackson was a good kid
He had four years of college and a bachelor’s degree
Started workin’ when he was 21
Got fed up and quit
When he was 43
He said, ”My whole life
I’ve done what I’m supposed to do
Now I’d like to maybe do something for myself
And just as soon as I figure out what that is
You can bet your life I’m gonna give it hell”
Andra låtar på skivan rör brustna drömmar (“Paper In Fire” och ”Empty Hands”), High School-nostalgi (”Cherry Bomb”), vitas behandling av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (”Hot Dogs and Hamburgers”) och dessutom en ren kampsång – fenomenala ”We Are The People” som går att applicera på såväl inre som yttre strider. Och så finns här en riktig banger i form av ”Check It Out”, som trots att den smittar av sig och gör mig lycklig varenda gång egentligen handlar om vardagens tvång och förväntningar. Ett återkommande tema i Mellencamps textskrivning.
Texterna i all ära, men det viktigaste är ändå att hela albumet rakt igenom har råstarka melodier och arrangemang. Varenda melodi är följsam och har lätt att fastna, samtidigt som de inte är det minsta glättiga (undantaget avslutande ”Rooty Toot Toot” som skrevs till hans dotter, men den passar likväl utmärkt i albumets kontext). På The Lonesome Jubilee lyckades John Mellencamp gifta mörka och allvarliga teman med en musikalisk produktion som tog delar från många olika hörn av den amerikanska musiktraditionen och göra något alldeles eget och svårslaget av det. En inte obetydlig del av äran bör tillskrivas Lisa Germano, vars dynamiska fiolspel gnistrar som diamant rakt igenom skivan (lyssna till exempel på det himmelska solot i ”We Are The People”).
Om man bara ska befatta sig med ett album i den något bespottade genren 80-talsgubbrock är det utan tvekan The Lonesome Jubilee som gäller.
