Hante. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto
Subkultfestivalen är inne på sitt tredje år. Vi känner igen den musikaliska profilen med fokus på synth, goth och diverse underjordiska elektroniska subgenrer från stora förebilden Arvikafestivalen.
Utöver att vara den festival i Sverige som lockar besökarna med mest kreativa outfits, är Subkultfestivalen också den kanske mest inkluderande. Jobbet med att synliggöra och underlätta för människor med olika funktionsvariationer har med medarrangören Arrangörer Utan Hinder varit ett centralt inslag sedan starten.
I år har en ny scen tillkommit med fokus på just detta mycket viktiga ändamål. Minimala Creative Point-scenen är placerad i öltältet mitt i Folkets Park i Trollhättan och fungerar som en kreativ outlet för människor med olika funktionsvariationer. Här ser jag bland annat ett tänkvärt inslag med unga poeten och multiartisten Angela Åquist.
I år står även fler internationellt erkända namn på schemat. Den akt som gör allra störst intryck på mig under fredagen är dock hemmahörande i samma stad som jag själv. Jag har tidigare kallat The Guilt för ett av Sveriges bästa liveband. På den lilla inomhusscenen Stella överträffar electropunk-duon sig själv under sena fredagseftermiddagen. Energinivån är ofattbart hög och avvägningen mellan humor och politiskt allvar är perfekt i sammanhanget.
Hante. som följer upp någon timme senare, är i flera avseenden den diametrala motsatsen. Men snudd på lika hänförande. Vi känner igen Hélène de Thoury från Phosphor och Minuit Machine, två viktiga fanbärare för den minimal synth-revival som startade under senare delen av 00-talet.
Soloprojektet Hante. fortsätter i samma, sammanbitna men känslosamma, stil. Hélène lämnar aldrig rollen som svårmodig coldwave-drottning men kan inte låta bli att le när publiken klappar i takt med introt till hennes allra bästa låt ”Living In A French Movie” (en titel som för övrigt är väldigt talande för Hante.s estetik).
Alice In Videoland. Arkivbild. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto
Även Marsheaux blickar bakåt i den elektroniska musikhistorien. Mot den melodiösa, mer lättillgängliga delen av 80-talets synthpop. Den grekiska duon har rötterna i det som brukar kallas electroclash men med tiden har Marianthi Melitsi och Sophie Sarigiannidous kärlek till synthpoppens allra största namn fått mer utrymme. Covern på Depeche Modes ”The Sun And The Rainfall”, som avslutar setet, är fullkomligt hänförande. Men just ikväll finns det få synthpoplåtar som fångar festivalstämningen och förväntningarna i luften bättre än deras egen ”Dream Of A Disco”.
Det är dock kvällens första headliner på stora utomhusscenen Aura som på allvar sparkar igång partyt. Alice in Videoland har starka band till Arvikafestivalen, där de blev något av ett husband som hann spela sex gånger mellan åren 2003 och 2010. Det är fullt ös från starten med ”She’s A Machine”. Den vilda stilblandningen och trashigt glamorösa framtoningen ger ofrånkomligen associationer till fjorårets headliner Vive la Fête.
Betydligt mörkare tongångar blir det med kvällens andra headliner Suicide Commando. Den belgiska akten blev en av de viktigaste inom den hårda och depraverade, men dansanta, subgenren aggrotech som tog över de svartklädda dansgolven en bit in på 00-talet.
När de spelar på stora utomhusscenen ger de analoga trummorna en organisk känsla till deras ”dark electro”. Det är storslagna ljudbyggen, blytunga beats, skräckfilmsestetik och en ohämmad fascination för människans mörkare sidor. Mörkt och suggestivt men orimligt catchy för sin tyngd och det blir svartklädd allsång till hits som ”Cause of Death: Suicide” och ”Bind, Torture, Kill”.
