Jag kommer aldrig glömma sommaren 2004. Dels för att den bekymmersamma tiden som tonåring med sommarlov fick en slags peak – där sol, vänner, kärlek, sorg och tonårsfylla var dagliga inslag i ens tillvaro. Men också dels för att Third Eye Blind var soundtracket som ackompanjerade denna tillvaron.
Third Eye Blind har alltid varit stora i USA – men aldrig fått något erkännande här i Europa. Så när jag snubblade över dem under en av dessa blöta sommarkvällar var det som att hitta ett band som var mitt och bara mitt. Och sedan dess har de ständigt funnits med mig.
Och speciellt Out Of The Vein (2003), deras tredje studioplatta, där bandet blommar ut och skapar något som doftar mer än bara vanlig typisk amerikansk rock. Där powerpop, trallvänliga riff och starka texter skapar en slags revolutionär vändpunkt i vad som definierar rockmusik. Eller startpunkt om man hellre vill kalla det för det. En slags mainstream-post-alternative-våg med samma självförtroende och övertygelse som till exempel U2, fast med en amerikansk liten tvist.
Under frontmannen Stephan Jenkins ledarskap – som efter tidigare gitarristen Kevin Cadogans avhopp inför den här plattan nu fick en ännu större roll i Third Eye Blinds musikskapande – presenterades ett sound som än idag känns aktuellt. Och han gjorde det inte bara som ledare, utan också som den starka musikaliska kraften. Med en stark övertygelse om att leverera storskalig musik för de stora arenorna förde han bandet mot ett kommersiellt och snyggt sound. Men tack vare sin övertygelse och sitt passionerade sätt att framföra låtarna lyckades han ändå få det att samtidigt låta intimt, småskaligt och trovärdigt.
På Out Of The Vein låter det verkligen som att Third Eye Blind har något att bevisa. Och på ett sätt har de ju det. För där Jenkins å ena sidan ägnat stora delar av albumprocessen med att hantera ett krossat hjärta (för övrigt krossat av Charlize Theron) och låtit denna hjärtekross skölja över på låttexterna, så har han å andra sidan behövt göra avsaknaden av Cadogan så liten som möjligt. På de tidigare plattorna var Cadogan känd som det hemliga vapnet. Gitarristen som förstärkte närvaron i låtarna och skapade de beroendeframkallande riffen som höll bandet kvar på Billboard-listorna vecka efter vecka. Utan honom var Third Eye Blind tvungna att bevisa att de kunde leverera utan honom. Och resultatet blev att de levererade hårdare än nånsin.
Redan i inledande låten ”Faster” sätter Third Eye Blind ribban i vad som komma skall. En dovt malande gitarr som växer sig allt starkare och exploderar i en hitkavalkad som inte slutar upp förrän det sista ackordet i den sista låten klingar ut. Till och med de lugna balladliknande mellanspåren är skrivna med kraft. En enda stor kraft där varenda låt är en potentiell radiohit.
Det har gått 14 somrar sedan första gången jag lät Out Of The Vein bli mitt sommarsoundtrack. Och jag har fortfarande inte tröttnat.
