Har du upptäckt Charles Aznavour än? Inte? Då är det dags nu. Naxos återutger det engelskspråkiga albumet The Time Is Now från 1962 på vinyl-LP, och med anledning av det har HYMNs Hans-Olof Svensson grävt lite djupare i Aznavours produktion och gjort en spellista med allt från inrökt, jazzig källarklubbschanson till soldränkt rivierafunk. Dessutom berättar Johan Kinde från Lustans Lakejer om vad Aznavour betytt för honom.
1999 fick Elvis Costello en hit med Charles Aznavours ”She”, som intog en framträdande plats i filmen Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts. Sju år tidigare hade Terry Hall från The Specials och Dave Stewart från Eurythmics spelat in samma sång under projektnamnet Vegas. Marc Almond har tolkat Aznavour i ”What Makes a Man” (fransk originaltitel: ”Comme ils disent”).
I den fransktalande världen är Charles Aznavour kungen av chanson, men i Sverige är han orättvist förbisedd i förhållande till framför allt Serge Gainsbourg och Jacques Brel. Brel och Gainsbourg är mer uppenbart coola för den som inte förstår franska. Aznavour är diffus och vad det är han egentligen uttrycker är inte lika enkelt att uppfatta direkt.
När Brel till exempel känner sig förfördelad av det motsatta könet, och det är ju ganska ofta, får hela byn (eller halva Bryssel) se upp och huka sig i bänken när han ramlar in på kvarterskrogen och kommenderar fram några kannor rödtjut. Gainsbourg, å sin sida, är mer kallt beräknande och avreagerar sig med maliciöst inlindade spetsfundigheter och listiga tvetydigheter som damen ifråga antagligen får klia sig i skallen rätt rejält över innan hon ens begriper att han skäller ut henne.
Aznavour? Han är som folk är mest. Han varken höjer rösten eller försöker hämnas med sin vässade penna. Det är som det är och vad kan man göra? Bara att rycka på axlarna åt livet, bryta ihop och komma igen. Även hos Aznavour kan det bli dramatiskt ibland, men sällan melodramatiskt.
Charles Aznavour, född Shahnour Aznavourian med armenisk bakgrund, gjorde sig ett namn redan på 40-talet i kretsen kring Edith Piaf och har utöver musiken haft en minst sagt respektabel filmkarriär med bland annat roller i Truffauts Nouvelle Vague-drama Tirez sur le Pianiste och Volker Schlöndorffs filmatisering av Günter Grass Blecktrumman. Fortfarande vid 94 års ålder är Charles inte bara aktiv, utan faktiskt ute på sporadisk världsturné med konserter inbokade i Europa och Japan året ut.
När jag inför den här artikeln frågar Johan Kinde i Lustans Lakejer vad Charles Aznavour betytt för honom, får jag följande svar:
– Jag kan inte minnas första gången jag hörde Charles Aznavour, men jag minns när jag köpte min första platta med honom. Jag var 19 år, Lustans Lakejer hade precis spelat in En plats i solen och jag var i London för en veckas semester. På en loppmarknad hittade jag en samlings-LP med mina två favoritlåtar: ”She” och ”Yesterday, When I Was Young”. Den kostade £2.99 och jag har fortfarande kvar den. Än idag känner jag att om någon skulle tvinga mig att välja en enda favorittext av alla jag har älskat genom åren, så skulle ”Yesterday, When I Was Young” vinna. Jag tyckte den handlade om mig redan när jag var 19 och den känslan har bara förstärkts med åren.
Men musiken då? Känner du att du får väldigt svårt att orka lyssna på en platta om det varken finns elbas eller distad gitarr, är Aznavour kanske inte för dig. Åtminstone inte hans tidiga produktion. Det är jazzig orkester-chanson, ibland med latinrytm, någonstans mellan Frank Sinatra och dåtida popmusik. Däremot barmhärtigt sällan musettedragspel, om någon oroade sig för det. Här befinner vi oss visserligen i ett väldigt franskt sammanhang, men lyckligtvis inte fullt så karikatyrfranskt som i ”’Emliga armén” med lökförsäljare i basker och randig tröja. När vi närmar oss 1970 är Charles lika stenfunkig som Gainsbourg vid samma tid, men mer om det i spellistan.
Aznavour har själv sjungit in sina låtar på flera språk, men många av inspelningarna har stupat på antingen dåliga översättningar eller anonyma, plastiga 80-talsarrangemang med elbas, kantslag och ostig synt.
Men på The Time Is Now, ett engelskspråkigt album från 1962 som nu återutges på LP av bolaget Naxos, är översättningarna omsorgsfullt gjorda och kommer ganska nära originalen. Orkesterarrangemangen går i den gamla, jazziga stilen och ljudet på 180-gramsvinylen är rent som Charles vita skjorta. Bonuspoäng för det stilrena oldschool-omslaget med låttitlarna tryckta på framsidan (mycket viktig detalj) och en essä om artisten på baksidan, precis som det ska vara.
I ”You’ve Let Yourself Go” (”Tu t’laisses aller”) betraktar en hårt prövad medelålders make efter ett par glas sin gamla fruga och tvingas konstatera att hon inte är så rolig att se på eller ha att göra med längre. Men det är så det är och trots allt älskar han henne. Budskapet i ”You’ve Got to Learn” (”Il faut savoir”) är att det gäller att kunna inse ”when love is no longer being served” och ha värdighet nog att lämna bordet när man inte har något mer att hämta där.
I ”Sarah” vädjar Charles att hon ska komma hem till familjens gamla skräddarbutik, för de klarar sig inte utan henne och föräldrarna börjar bli gamla.”Berättarjaget i ”The Boss Is Dead” (”Monsieur est mort”) verkar efter hand som handlingen rullas upp veta misstänkt mycket om hur Monsieur dog och får som av en ren händelse ärva pengarna. Allt detta givetvis mot en bakgrund av cool jazz.
The Time Is Now är en alldeles utmärkt introduktion för den som kanske vill ha texterna lite mer lättsmälta innan det blir dags att gräva djupare i de franskspråkiga originalen. Ett urval av klassikerna finner du i spellistan, från inrökt källarklubbschanson till soldränkt riviera-funkiga (och här inte bara tillåter vi elbas, utan välkomnar den) spår från omkring 1970, som man lämpligast konsumerar iförd orange polotröja med medaljong medan man intar en pastis på uteserveringen, för att sedan glida iväg insvept i ett moln av Citroën-avgaser och filterlösa Gauloises Caporal till premiären av Louis de Funès senaste gendarmfilm. Som bonus noterar vi till sist att Aznavour faktiskt uppfann gangsterrappen redan på 50-talet i ”Poker”, som handlar om hur han blir tagen av snuten vid en razzia i spelhålan.
