Eftersom att Jimmy Tamborello och Ben Gibbard bodde på motsatt sida av den amerikanska västkusten (Tamborello i LA och Gibbard i Seattle) var de tvungna att skicka demos via brev till varandra. Tamborello skickade över en CD med elektroniska beats, Gibbard la sedan sång, melodi och skrev text och skickade tillbaka den. Därav bandnamnet: The Postal Service. Anekdoten spär på det analoga myset kring den kultförklarade enda skiva duon släppte 2003: Give Up.
För musikerna var The Postal Service ett sidoprojekt: Tamborello körde egentligen solo under namnet Dntel och Ben Gibbard frontade indiebandet Death Cab For Cutie (som vid tiden när Give Up släpptes fortfarande var indie). De hade tidigare jobbat ihop på en låt som släpptes av Dntel, ”This is the dream of Evan and Chan” och fattat tycke för samarbetet.
Men när Give Up först släpps får den ett ljummet mottagande. Dntel och Death Cab for Cutie fans klagar på banala kärlekstexter och platta melodier, vissa hävdar att de båda musikerna borde hålla sig till sina huvudprojekt. Långsamt börjar plattan sedan växa på folk, och framförallt får Postal Service en stor kommersiell spridning genom att medverka i TV-serier (b.la. Greys Anatomy och Veronica Mars), och för att inte glömma Zach Braffs gulliga indiedrama Garden State. Deras electro-indiepop blir till slut en dundersuccé: idag är ”Give Up” skivbolaget Sub Pops näst mest sålda album, efter Nirvanas Bleach.
Framförallt är det låten ”Such Great Heights” som springer iväg. Jag kan inte föreställa mig alla de tusentals tonårshångel och high school-fester den måste fått agera soundtrack till. Gibbard hävdar själv att det är den enda låt han skrivit som förhåller sig positivt till kärlek. Lyssnar vi på texten är det väl kanske inte glasklart, även om kärlekstemat är ofrånkomligt:
I am thinking it’s a sign/ that the freckles in our eyes are mirror images/
and when we kiss they’re perfectly aligned.
Texten fick nog hela indie-falangen av MySpace att fundera kring fenomenet fräknar i ögonen under en period. Egentligen är den rätt obegriplig, på gränsen till fånigt smäktande, men i harmoni med de pong-liknande ljuden som snabbt smäller igenom melodin, blir den rätt briljant i sin enkelhet. Låten har också gång på gång fått nytt liv genom alla de otaliga covers som gjort av den – där Iron & Wines kanske är den mest kända. Det är också den versionen den som spelas i bakgrunden när Zach Braff och Natalie Portman sitter i ett badkar och snyftar i filmen Garden State.
Efter att Give Up släppts kommer några singlar till fram till 2005, sedan blir det tyst från bandet. Men 2013 återuppstår de plötsligt – släpper tre nya låtar och spelar på stora festivaler som Primavera, Lollapalooza och Coachella. Jag kollar på skakiga liveklipp på youtube från turnén och kastas genast tillbaka till 2005 då jag först hörde skivan – mitt flickrum, min stationära dator, min första pojkvän som skickade en trevande akustisk version av ”Recycled air” genom MSN, timmarna det tog att ladda ner den, hur jag när han sedan dumpar mig tror mig förstå innebörden av ”Nothing Better” på riktigt.
Genialiteten i albumet kanske går att härleda till den odödliga tematiken i texterna. Eller till de stundom klaustrofobiska, stundom glättiga, ljuden som korsar rakt igenom Ben Gibbards välartikulerade melodiösa röst. Att spekulera i varför Give Up blev en sådan succé är väl egentligen både omöjligt och ointressant. Det känns ungefär som att försöka förklara varför man blir kär i någon – det bara händer.
Det är även något vackert med att Give Up blev bandets enda skiva. Tanken på att det aldrig blir något mer känns faktiskt okej – för bättre än såhär hade det ändå inte blivit.