Om man älskar att gå på konserter så har juni varit en särskilt bra period i Göteborg. Festivaler och enstaka konsertkvällar har avlöst varandra och denna fredagskväll var inget undantag. Fina spelstället Pustervik hade till och med lyckats skapa en minifestival med flera spelningar samma kväll.
Först ut var The Handsome Family. Jag har sett dem flera gånger genom åren och de har skapat mycket fin musik inom americanagenren. Senast jag såg dem live var dock så länge sedan som 2011 så det var verkligen hög tid att se dem igen. Duon består av äkta makarna Rennie och Brett Sparks, bandet skapades i Chicago, Illinois och har släppt drygt tio album sedan 1994. Det är för övrigt 20 år sedan de släppte mästerverket Through The Trees.
Det finns flera fördelar med film och TV för musiker och även The Handsome Family fick en fin skjuts framåt i karriären, och nådde nya lyssnare, när deras ljuvliga låt ”Far From Any Road” valdes till TV-serien True Detective för några år sedan.
Duon var förstärkt med en trummis denna kväll och de gick på scen kvart över åtta. Inledande ”My Sister’s Tiny Hands” upplevdes som lite trevande och ljudet var inte perfekt, men den upplevelsen försvann tämligen omgående då ljudet blev bättre och musikerna hittade en fin rytm mellan låtar och tänkvärda mellansnack.
Vi bjöds bland annat på en fin version av ”So Much Wine”, ”Bottomless Hole”, avslutande ”Arlene” och, så klart, ”Far From Any Road”, men annars handlade det mest om låtar från Through The Trees. Rennie Sparks växlade mellan bas och banjo medan Brett höll sig till sin Fender Telecaster. Det var en fin spelning som höll på en timme och när det var dags för extranummer kom favoriten ”Frogs” som framfördes på ett mycket vackert sätt i blått och vitt ljus.
Därefter hade en tillfällig superfusion skapats när klubbarna Woody West och Instant bjöd in till lördagsklubb med två intressanta akter på scen. Adam Torres är tämligen okänd för mig. Han är en skicklig låtskrivare, ursprungligen från Albuquerque, New Mexico. Vid halvelvatiden gick han på scen, ensam med en akustisk gitarr, och inledde med vackra ”Green Mountain Road” i rödblått strålkastarsken. Vi bjöds bland annat även på ”Juniper Arms” och ”Morning Rain” och ju mer jag lyssnade desto närmare Cat Stevens hamnade tankarna. Adam Torres är definitivt en artist jag ska följa framöver.
Nästan exakt kvart över elva var det dags för Loma. Denna relativt nya trio består av Jonathan Meiburg, nog mera känd som frontfigur i Shearwater, samt Emily Cross och Dan Duszynski (Cross Record). Jag har sett Shearwater några gånger och det har varit fint så när Lomadebuten släpptes på Sub Pop tidigare i år blev jag nyfiken. Jag blev inte besviken, det är stundtals en underbar platta. Denna kväll var det dock fem musiker som kom upp på scenen, trion var förstärkt med trummor och keyboard.
Spelningen inleddes, precis som plattan, med ”Who Is Speaking?” och hela konserten handlade om låtar från debutplattan. Emily Cross är en fantastisk sångerska och hennes röst svävade ut i den mörka lokalen tillsammans med musiken. Hon hann även med att skapa en målning under konserten, ett lite udda men fint inslag. Målningen föreställde en svart hand som höll en liten klocka. Bland låtarna var det främst ”Joy”, ”Shadow Relief”, briljanta ”Black Willow” och avslutande ”Relay Runner” som stack ut. I den sistnämnda lämnade Emily Cross scenen och sprang fram och tillbaka bland publiken. Det blev en perfekt avslutning på konserten vid midnatt.
Några kilometers promenad genom det vackra jordbrukslandskapet en stund senare bjöd på en magnifik konsert med trastar, gräshoppsångare och kärrsångare medan morkullorna flög som mörka skuggor mot den relativt ljusa natthimlen. Den nordiska sommarnatten är fantastisk! ”Junifestivalen” fortsätter på Pustervik med GospelbeacH och Magna Mater ikväll samt Jason Isbell och Lindi Ortega på söndag. Det är verkligen lyx!
