The Saints var ett av de allra tidigaste punkbanden. De bildades 1974 i Brisbane, Australien, och 1977 släppte de sin första och förmodligen mest ”välkända” skiva (I’m) Stranded. På den tiden var det dock närmast omöjligt för australiensiska musiker att nå ut till en större publik, så de flyttade snart till London för att påbörja arbetet med sitt andra album.
Om (I’m) Stranded kan kategoriseras som en relativt rättfram punkskiva, är Eternally Yours något spretigare. Den har fortfarande en omisskännligt punkig energi, men det finns även mer nedtonade spår, som ”Memories Are Made of This” och ”A Minor Aversion”, och på singelspåret ”Know Your Product” kombineras gitarrerna med en rejäl blåssektion.
Även om The Saints första två skivor numera räknas bland de mest banbrytande inom punkgenren fick bandet aldrig några större kommersiella framgångar. Skivbolaget ville marknadsföra dem med alla klassiska punkattribut, som skinnkläder och spretigt hår, men bandet höll envist fast vid sin ”icke-image” och såg mest ut som ett gäng sunkiga halvlodisar. De uteblivna kommersiella framgångarna innebar också att skivbolaget bröt med dem efter det tredje albumet, Prehistoric Sounds, där bandet tog in ännu mer blås och en hel del jazzinfluenser.
Där skulle The Saints saga kunnat vara förbi. Men bandets sångare Chris Bailey är en ihärdig person. Han har under årens lopp hållit liv i The Saints i en mängd olika konstellationer – utöver honom själv har bandet haft 38 olika medlemmar – och numera är det forna punksoundet utbytt mot en betydligt mer omväxlande ljudbild. Men de finns alltså fortfarande, och gav ut en ny skiva så sent som 2012.
Så hur kommer det sig att jag inför det här projektet bestämde mig för att skriva om The Saints i allmänhet och Eternally Yours i synnerhet? Låt oss säga att det är mitt sätt att tacka och hylla en för mig okänd bibliotekarie (eller flera). I slutet av 80-talet tog mitt musikintresse fart på allvar. Plötsligt växte mitt rätt normala musikintresse till något som snarare kan jämföras med en besatthet. Jag ville höra all musik som var ”bra” (= inte mainstream), och jag ville höra den NU.
Detta hade inte varit ett problem i dagens läge – jag hade bara behövt bygga en jäkligt lång spellista på Spotify – men på den tiden var det betydligt besvärligare eftersom det fanns få alternativ till att köpa skivorna på vinyl eller kassett, något som inte var ekonomiskt försvarbart för någon som fortfarande gick på gymnasiet.
Men, som tur var hade Malmö stadsbibliotek en väldigt välsorterad skivavdelning med omsorgsfullt utvalda skivor inom punk, postpunk, alternativ rock och liknande. Förutom skivor av The Saints, omfattade samlingen bland andra Patti Smith, Television, Echo & the Bunnymen och Joy Division, och även svensk musik som Tant Strul och Garbochock. Där kunde jag förkovra mig i musik som inte fanns tillgänglig i det vanliga svenska mediebruset.
I förlängningen medförde det också att min passion för musik fortfarande är ytterst levande, så jag vill avsluta med en uppmaning: Stöd ditt lokala bibliotek! Gå dit, låna böcker, filmer och skivor. Rösta inte på politiker som vill lägga ned dem. Och krama en bibliotekarie i dag.
