Hur håller man sig relevant efter 25 år i branschen? Hur går man tillväga för att förnya countryn, en genre som så starkt vilar på just traditioner, utan att förlora kontakten med rötterna? Hur är det att fylla 50 för en artist som under 70-talet fick lika mycket beröm för sitt utseende och sitt leende som för sin musik? Att åldras med värdighet inom rock‘n‘roll har varit en förmån som förbehållits männen, för lång och trogen tjänst. Inte för att män per definition åldras värdigare än kvinnor, utan för att klimatet i industrin är kallt och orättvist.
Emmylou Harris lyckades inte bara trotsa förbudet att fylla 50 som kvinna i en bransch som föraktar gråhåriga kvinnor. Hon tog det steget längre när hon vid 48 års ålder spelade in sitt magnum opus och målade om kartan för countryns framtid, och tog den med in i nästa årtusende.
Skivan har ingen självklar positionering bland albumklassiker, beklagligt nog. Faktum är att den inte ens figurerade på Sonic Magazines lista över de 199 bästa countryalbumen förra året. I bästa fall är det en följd av albumets upplösande av traditionell country och flirtande med andra genrer, som gjort att skivan blivit svårplacerad på topplistor. I värsta fall är det oansvarig musikjournalistik som förbiser en av 1900-talets vackraste musikaliska stunder.
Harris hade en viss press på sig att leverera vid inspelningen. De föregående två albumen Brand New Dance (1990) och Cowgirl’s Prayer (1993) floppade rejält och hon var farligt nära att falla i glömska. Huruvida Harris lät sig påverkas av pressen eller ej låter jag vara osagt. Vad jag med säkerhet kan säga är att Wrecking Ball är ett album som inte liknar något hon släppt vare sig före eller efter.
För mig tog det tid innan jag på allvar förstod storheten i Wrecking Ball. Det här är inte ett album som bör avnjutas i sällskap med andra. Därför har jag också slutat spela upp smakprov i försök att missionera albumet till mina medmänniskor. Wrecking Ball är väldigt personligt i sitt tilltal, och upplevs bäst i ensamhet. Det är ett album som kallar på din själ och begär din fulla uppmärksamhet.
Daniel Lanois kallades in som producent och skapade ett drömskt ljudlandskap inte helt olikt det han skapade åt Dylan några år senare på Time Out of Mind, fast mindre grumligt och distat här. Den atmosfäriska ljudbilden och Harris hemsökande och vackra stämma är de två komponenter som utgör fundamentet.
För mig var det ett par Sennheiser HD650-hörlurar, en flaska rödvin och en sömnlös natt som var öppningen till albumets universum. Det var också den riktiga startpunkten för mitt HIFI-intresse. Numera är den också min självklara referensskiva när jag testar nya hörlurar, förstärkare eller högtalare. Wrecking Ball kräver sin anläggning för att blomma ut i sin fulla prakt. Här finns otroligt mycket nyanser och lager att du alltid kan upptäcka något nytt i låtarna.
Albumet öppnar med den ödesmättade ”Where Will I Be”, där Harris ställer sig just den frågan: Oh where oh where will I be. Oh where oh when that trumpets sounds. Det är utan tvivel en av de vackraste låtarna som någonsin spelats in. Hur Lanois burit sig åt för att få trummorna och gitarrerna att låta så framträdande, utan att för den sakens skull påverka känslan av att Harris sjunger en centimeter från ditt öra, det övergår mitt förstånd. Det är en allmän lag inom ljudproduktion om att något måste ge vika för att något annat ska kunna framträda tydligare. Den lagen verkar inte gälla för Lanois. Harris röst i refrängen är det vackraste instrument jag någonsin hört. Faktum är att Harris röst på albumet igenom tillhör ett av musikhistoriens allra största ögonblick.
Titelspåret har skrivits av Neil Young (som också sjunger med i refrängen) och är så vackert och fulländat att det svenska språket är otillräckligt för att beskriva. Här finns fler känslor och nyanser än vad det finns beskrivande begrepp.
”Deeper Well” är i sin tur en av de mörkaste och tyngsta mässor som någonsin skapats. Det här är country som är så mörk och tung i sitt uttryck att den får 16 Horsepower att låta som schlager i jämförelse.
”Every Grain of Sand” är den ultimata Dylantolkningen och får alla andra försök att tolka Dylan att blekna i jämförelse. Faktum är att jag föredrar Harris version framför originalet.
Jag skulle kunna skriva en roman på 12 volymer om albumets 12 spår. Här finns inga utfyllnadspår eller bagateller att tala om. Harris sjunger som om hon står vid ett vägskäl mellan liv och död skivan igenom. Lanois har i sin tur lyssnat till artistens unika uttryck och hittat vägar för att skapa ett eget universum som är skräddarsytt för hennes röst. Ett universum som börjar och slutar med Wrecking Ball. Jag hoppas att dagen kommer där den här skivan hittar dig. Ditt liv kommer aldrig att bli detsamma igen.
