Året är 1999. Du snubblar hem genom nyårsnatten medans snöslask äter sig igenom dina Converse. Slipsen ligger någonstans kring hörnet i gamla stan, samma plats där du stannade och kaskadkräktes ner fasaden. Du kliver igenom det tunna sjoket is på en vattenpöl och dränker jeansen till vaden. Fan. Men, i korsningen där framme verkar det ligga en portabel CD-spelare med tillhörande hörlurar. Du plockar upp den. Läser på skivan inuti:
The Dismemberment Plan – Emergency & I
Du trycker på play, och får med ens en vision.
Timern startar. 8 ½ minut är allt som finns kvar innan samtliga stridsspetsar kollapsar ner i jorden. Vetenskapsmännen ger kraftverken en vecka. Med den nya tekniken kom också röda och svarta kablar som plockar minnena; rakt ur huvudet! Ingen behöver minnas. Inbjudningskort till alla fester som någonsin kommer hållas ramlar ner i din brevlåda, men i hopp om att någon gång slippa alla människor gräver du en tunnel rakt ner i jorden. Där nere kan du se allas sanna intentioner lika tydligt som de inre organen hos djuphavsfiskar. Hjärtat brister, men snurrar du bara snabbt nog kan du hålla ihop det tills festen är över.
Emergency & I är en profetia lika mycket som en skiva, och Travis Morrison är inte musiker, så mycket som en nervös Nostradamus. Med bandets kröningsverk sliter han upp en reva i tiden och stirrar hålögt in i framtiden, en framtid utan Kanye West, utan indiefolkvågen och arenarockens återtåg. En framtid där allt faller samman och det enda som finns kvar efter apokalypsen är ett trasigt band med Stop Making Sense och en upplaga av Infinite Jest.
I backspegeln ska vi vara glada att vi aldrig nådde dit, men Emergency & I är likväl 90-talets starkaste popskiva och bästa generationsroman.
Dismemberment Plan föddes ur D.C:s hardcore-scen, med band som Jawbreaker, Rites of Spring och Fugazi i ryggen. Gitarrerna har måhända förlorat sina förfäders intensitet, men tre skivor in i karriären lyckades bandet kanalisera funken rakt igenom hardcore-dynamiken och kränga ut en platta som svänger lika mycket som den fräser. ”What Do You Want Me To Say?” exploderar i en bitterljuv refräng där saliven sprutar, medan ”I Love A Magician” är punkrock om punkrock burit en dåligt sittande skjorta och haft svettiga handflator. Samt skaffat ett par höfter.
För som det svänger!
Skivan verkar i post-punkdoftande gränsland mellan rnb och neurotisk pop, ett där ”The City” gungar likt en instabil tågvagn driven av ett beat som vandrar mellan baktakt och popkomp. Hög-lågt-högt-dynamiken är grundläggande här som i så mycket av 90-talets bästa rock, men Dismemberment Plan bygger broar mellan verser i spastisk vit funk och rena poprefränger.
Författaren Travis Morrison nöjde sig aldrig med att spinna skivan kring det landlösa stiltje som 20-årdåldern är för så många, utan vävde det i ett större narrativ. Ett om paranoia, ensamhet och den förkrossande känslan av att livet alltid pågår bara någon kilometer längre bort. Varje spår är en novell i sig, där Morrisons vilsna berättare springer gatlopp genom 90-talets sista skälvande timmar. Han skriver som Thom Yorke, om han känts mänsklig. En förkroppsling av neurosernas allra mest bakfulla ansikte.
Och med milleniets kollaps annalkandes snickrade Morrison ihop en dystopisk samtidsroman och klädde den i sin allra finaste popskrud. Resultatet är inte bara 90-talets starkaste skiva, utan ett popverk som fortfarande saknar motstycke.
