Ett album i singelformat. Sista Bossen lyckas med bedriften att stuva in tio låtar på strax över tio minuter. Det här är en häxbrygd av punk, pop, bolibompa och hardcore, typ. Svåra att kategorisera men lätta att älska. Sista Bossen har sedan tidigare två LP-skivor i ryggen och ett rykte om sig som ett fenomenalt liveband.
Tio låtar om privilegierat lidande är den platta som kommer närmst i att fånga den känsla det är att se bandet live. Det rör sig varken på skiva eller scen om gasen i botten från början till slut, även om vi får vår beskärda del av mangel. Här finns ändå flera nyanser i form av tempo och attitydväxlingar. Lyssna på det medryckande pianointrot till ”Batteritorsk”, eller på den bedårande balladen ”Jag har ingen armé” till exempel.
”Trodde jag var unik men… överallt en snopp som spelar rock eller pop” sjunger Hampus Sundén i låten ”Snopprock”. Du hade rätt från början Hampus! För faktum är att Sista Bossen är unika, sina snoppar till trots. Paralleller till tidiga bob hund går så klart att dra, men Sista Bossen är mycket hårdare, knasigare, vildare och mer. Sista Bossen är mer av allt i jämförelse med bob hund, eller i jämförelse med all annan rock i Sverige i dag.
Jag kan egentligen inte hitta några rimliga referensramar att dra paralleller till, utan Sista Bossens musik lever i ett eget universum. Men det rör sig till syvende och sist om något vi kan kalla punk med äkthetsstämpel. Diskussionen om huruvida punken är död är på många sätt löjeväckande. Punken som konstyttring har inget start- eller slutdatum, utan är en tidlös och ungdomlig reaktion på ett infekterat samhälle. Sen finns det musik som utger sig för att vara punk, men i själva verket mättar magarna hos de profitörer den ger sken av att sparka mot. Sista Bossen är för obekväma för att profitörerna ska våga närma sig. Det här är musik som är alldeles för konstig, ful, spretig och otämjd för att någonsin gå hem hos den breda massan.
[Crunchy Frog Records, 8 juni]
