Många band som existerat i tjugofem år börjar någonstans på vägen att prova sig fram, testa nya, alternativa vägar eller slå in på en ny genremässig stig. Jimmy Eat World är inte ett sådant. Arizona-bandet låter i princip likadant på sina senaste album som de gjorde i slutet på 90-talet, vilket inte ska vara till någon större nackdel som det kommer utvisa sig under kvällen.
Jag går personligen dit av nostalgiska skäl, för att bandets största albumframgång (Bleed American från 2001) gick varm hemma hos mig i den trånga enrummare jag delade med en kompis.
Innan jag kom in på KB var jag osäker på vilka som egentligen skulle utgöra kvällens konsertbesökare, men när jag äntrar lokalen ser jag att den i princip är full, att åldrarna varierar stort och när konserten väl börjar så får publikens engagemang mig att känna som om jag i princip sovit i ett och ett halvt decennium medan bandets fanbase varit vakna hela tiden.
De lättillgängliga melodierna känns lika lysande bekymmerslösa vare sig de kommer från årets singelsläpp eller från 1999, och soundet har stått emot tidens tand lika ihärdigt som sångaren Jim Adkins frisyr. Bandet får ett oerhört gehör av den vilt dansande och skuttande publiken, som glatt sjunger med i det mesta som erbjuds från scen. Jimmy Eat World visar sig vara ett oerhört tight liveband, allt låter perfekt på ett sätt som det bara kan göras av ett band som harvat på genom åren, turnerat ihärdigt och fulländat sin livekapacitet.
Till och med när bandet försöker sig på en fan request från tyskarna längst fram (som tydligen följer Jimmy Eat World runt Nordeuropa och nu är inne på sin sjunde spelning på raken) och spelar ”Ten” från det tidiga albumet Clarity, låter det felfritt, som om bandet inte gjort annat än spelat just den låten de senaste tjugo åren.
Bandet är väldigt givmilt. Setlisten består av över tjugo låtar och när bandet väl gått av scen efter att ha spelat titelspåret från Bleed American återvänder de till stort jubel och river av ytterligare tre från samma album.
”A Praise Chorus”, ”Sweetness” och ”The Middle” är en oerhört stark trio låtar från den tid då Jimmy Eat World var som allra bäst, men trots att det gått sjutton år sedan den perioden lämnar jag spelningen med både nostalgisk förnöjsamhet och en glatt överraskad insikt att bandet erbjudit en lika aktuell och livsbejakande liveupplevelse nu som de förmodligen gjorde då.
Arkivbild från 2011. Foto: Christian Gustavsson/Rockfoto
