Det var Debut (1993) som gjorde henne till världsstjärna under 90-talets första hälft. Men hemma på Island inledde Björk en karriär som barnstjärna redan som 11-åring 1977. Och under 80-talet hann hon med fler genrebyten än vad de flesta artister lyckas få in under hela karriären. Från tiden som trummis i punkbandet Spit & Snot (”Spott & Snor” på svenska) till studier i klassisk musik. Mot slutet av decenniet sjöng hon jazzstandards på Hótel Borg i Reykjavík och förälskade sig samtidigt i modern klubbmusik under tidiga Madchester-vågen.
Som medlem i konstnärskollektivet Medusa lärde sig Björk att närma sig varje dag med samma entusiasm som om hon hade upptäckt en ny planet. Och det finns väl egentligen ingenting som summerar såväl alla de olika erfarenheterna som den otyglade upptäckarglädjen bättre än Post (1995).
Björks andra soloalbum efter uppbrottet från The Sugarcubes kan mycket väl vara det mest eklektiska popalbum som någonsin gjorts. Från öppningen med hårda industriella beats i ”Army Of Me” till storbandscovern ”It’s Oh So Quiet”. Och så vidare mot de cineastiska orkesterpassagerna i ”Isobel”, New Orleans-blåset i ”I Miss You”, till introverta ambientavslutningen ”Headphones”.
Björk kallades vid den här tiden ibland för ”poppens Pippi Långstrump”. Och den liknelsen är väl inte helt tokig? Redan i slutet av 80-talet kunde vi se henne på MTV som The Sugarcubes färgstarka sångerska. Men The Sugarcubes var i grund och botten ett rätt så konventionellt rockband med en ironisk inställning till det förflutna (det ligger nära till hands att jämföra med The B-52s) – och de var främst bandkollegan Einar Örns skapelse. Det var Debut som introducerade Björks uttryck för världen. Och som ledde till oräkneliga jämförelser med älvor och naturfenomen.
Post är den naturliga fortsättningen. De vilda stilblandningarna, den omisskännliga trendspaningen, inspirationen från modern dansmusik och det höga tempot i dåvarande hemstaden London, genomsyrar båda albumen. Men när Post kom hade Björk – något oväntat – blivit Islands första stora världsstjärna. Året då Björk fyllde 30 var hon plötsligt en av planetens hippaste och mest eftertraktade människor. Och även om hon alltid varit obekväm med den mediala uppmärksamheten (till den grad att påflugna journalister åkt på däng) så märktes det nya självförtroendet. Liksom den utökade budgeten (stora delar av albumet kom till i ansedda Compass Point-studion på Bahamas).
Skillnaden mellan de två albumen illustreras kanske allra bäst av omslagen: Det lågmälda svartvita porträttet på Debut i kontrast mot skrikigt pastellfärgade Post.
Jag har ännu inte kommit till det som främst kännetecknar albumet. Och som även får det att kännas homogent, spretigheten till trots: Björks röst. Det är ju trots allt Björk som alla kvinnliga artister med ”lite speciell sångstil” (ofta helt omotiverat) har jämförts med sedan 1993. Hon har själv sagt att hennes sångstil formades av den isländska naturen när hon, som barn, sjöng för sig själv under de långa promenaderna till skolan. Samspelet mellan naturen, människan och tekniken har förblivit ett centralt tema i Björks skapande, och är det inte minst på Post.
Parallellt med tillkomsten av Post inträffade en teknisk revolution. Internet, som länge varit en försvarshemlighet, började så sakteligen göra intrång i våra hem. Och har, som vi nu vet, förändrat allting.
Jag minns känslan av att hela världen plötsligt blev tillgänglig från mitt pojkrum via ett 28.8k-modem, och jag kan inte tänka mig något mer passande soundtrack – varken till den känslan eller till den här mycket viktiga epoken i mänskligheten historia – än Björks Post.
