Pressbild Brännbollsyran
HYMNs Christoffer Jonsson besökte Brännbollsyran i Umeå i helgen och såg bland annat ODZ, Erik Lundin och Yung Lean. Läs hans festivalkrönika nedan.
Jag kommer cyklandes ner mot Brännbollsyrans festivalområde och från det röda cirkusliknande tältet – som utgör den mindre scenen – hörs publiken otåligt ropa gång på gång: “ODZ! ODZ! ODZ!” Jublet är öronbedövande när medlemmarna i ODZ kliver in på scenen iklädda kepsar och solglasögon med spegelglas för att få den där lilla extra anonymiteten. Låten “Vi är lallare” drar igång och publiken hoppar i takt.
ODZ är det perfekta bandet att starta en festival med. Det är fullt ös från början till slut och inte så mycket mellanrum mellan låtarna, ODZ håller ett jämt flöde rakt igenom. Killarna har så mycket energi på scenen att det är omöjligt att inte dras med. Även om du inte gillar deras musik skulle du utan tvekan stå och hoppa till “Helt crack” eller “Nya tider”. Den sistnämnda låten är en adrenalinkick av rang. Den är i grunden aggressiv och energifylld, och eftersom i stort sett alla i publiken kan texten blir det 100% gåshud när det folk enstämmigt skriker: “Varenda ord är sant som dom har sagt om oss i tidningen”.
Och det är nog det bästa med ODZ, att folk kan låtarna utantill, då deras katalog inte är speciellt stor. De har dessutom nästan bara släppt en låt i taget vilket gör att man lyssnar in sig mer än om de skulle ha gett ut ett helt album. Detta gör att alla kan texterna till “Okay” och “Petra Mede” utantill, två låtar som förövrigt är helt sinnessjuka live. Hela spelningen är sinnessjuk, det känns lite absurt att jag och ett hundratal andra personer står i ett cirkustält och gallskriker: ”PETRA MEDE! PETRA MEDE!” på en hiphopkonsert.
Det blir inte mindre tryck i publiken när umeårapparen Erk kommer upp på scenen och joinar ODZ på scenen under de två sista låtarna. Sen avslutas allt med ”Standard” och alla lämnar tältet på topp. Och det är i detta tält jag kommer att spendera helgen.
Jag går under helgen över till den stora scenen då och då för att spana in de större akterna: Otto Knows, Veronica Maggio, Steve Angello med flera. Och visst, det är maffigt med den enorma basen som gör att hela kroppen vibrerar, och jag börjar nästan oroa mig för bullerskador. Men varken det eller konfettikanoner och pyroteknik ger mig samma intima känsla som det där röda cirkustältet. Tältet som gör att jag genast dras tillbaka.
Maggio är inte dålig för fem öre, men hon lyckas inte på något sätt komma i närheten av den publikkontakt Erik Lundin har när han sätter sig på ryggstödet på en parkbänk på scenen med Akalla tunnelbaneskylt i bakgrunden. På de stora skärmarna bredvid scenen rullar en videoloop från en kamera som åker genom tunnelbanan och jag får känslan att vi sitter på en perrong tillsammans. Att vi hänger och pratar om våra problem.
Jag har sett Lundin live ett flertal gånger nu och jag kan bara säga att det blir bättre för varje gång. Man märker verkligen av utvecklingen i hans artisteri. Första gången jag såg honom var på en liten scen där han och Michel Dida körde ett halvt set var och mycket har hänt sedan dess. Lundin känns mer blödig (på ett bra sätt) – det är som att han har lättare att öppna upp sig på scenen, och göra det hela mer teatraliskt.
En annan glad överraskning är att Cherrie kommer upp på scenen mot slutet och hela tältet fylls av den positiva energi Lundin och Cherrie framkallar tillsammans. Avslutningslåten kan nog alla gissa sig till: ”Annie Lööf”. Jag menar hur ska man avsluta om inte med en låt som gör att tältet nästan lyfter från marken.
Något annat som verkligen tar mig med storm är Yung Lean och hans kryptiska scenuppbyggnad innehållandes oljefat med radioaktiva symboler på. Röda lampor blinkar och röken täcker scenen. Det känns nästan som om vi är fast i kulverten på ett kärnkraftverk som håller på gå under och framför oss står Yung Lean med en mask uppdragen över ansiktet och bjuder på låten ”Yoshi City”.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig av Yung Lean. Jag visste att ODZ skulle vara fullt ös då deras låtar är ganska aggressiva, men Yung Leans musik är lite softare, lite mer laid back. Fast om någon tror att detta skulle vara något som gör att man inte studsar omkring i extas så tror de fel. Basslingan från ”Muddy Sea slår som pistolskott i magen och ingen kan hålla sig från att sjunga med till refrängen. Självklart är publikfavoriterna ”Red Bottom Sky” och ”Kyoto”, även för mig skulle jag säga. Fast, hela spelningen är en favorit för mig, och det röda tältet är en favorit för mig.
Den lilla scenen på Brännbollsyran är helgens bästa ställe och jag vet var jag kommer stå nästa år; med eldmoln och konfettiregn i ryggen samtidigt som jag avnjuter nästa års line-up i det röda cirkusliknande tältet.
