Foto: Märta Thisner
Det har gått fem år sedan Sibille Attar släppte debutskivan Sleepyhead. Den blev grammisnominerad och fick Attar att kallas både för rockikon och popdrottning. De paradoxala epiteten säger sitt om musiken: den är egensinnig, experimentell och rör sig lätt mellan olika genrer.
Uppföljaren till succédebuten heter Palomas hand, en sexspårig EP som till skillnad från debuten är argare och mer mörk, men lika hyllad av presskåren. Jag träffar Sibille Attar på Söder en vårdag och jag börjar med att fråga: varför dröjde det så länge med uppföljaren?
– Jag tvivlade på om det var värt att hålla på. För jag tyckte att det var så jobbigt att deala med allt som fanns runtomkring. Det kändes som att det var normen. Men jag tror faktiskt inte att det är det, nu när jag ligger på ett annat skivbolag. Jag har spelat i många många år men jag har aldrig behövt deala med branschen, för jag har alltid varit en i bandet och inte huvudpersonen. Jag blev lite chockad över hur det var. Det gav mig ganska mycket ”o-vibb” helt enkelt, säger Sibille i en utandning.
”Det kändes inte som att det var intressant att jag var bra på att göra musik”
Vad var det som du tyckte var svårt att hantera?
– Jag kände mig sjukt objektifierad. Det kändes inte som att det var intressant att jag var bra på att göra musik, det kändes inte som att någon var särskilt intresserad av hur jag skulle utvecklas musikaliskt. Då kände jag mig delvis alienerad från mitt egna artisteri, men också fråntagen det jag faktiskt hade gjort. Jag började tvivla på mig själv, tänkte att jag hade haft dåligt omdöme. Det är tyvärr en vanlig kvinnlig egenskap, att rikta det tvivlet inåt. Jag ifrågasatte mig själv och hur jag hade kunnat hamna i en sån situation.
Sibille flikar också in att hon själv tycker att det tagit lite för lång tid att ta sig tillbaka. Hon påpekar vikten av att bara göra grejer och skita i vad någon annan tycker – något som såklart i alla människors fall är enklare sagt än gjort.
– Jag gick igenom det och så kom jag ut på andra sidan och kom på att det inte var mitt fel, att jag inte var dum i huvudet. Och typ: jag kan göra musik jättebra och jag kan säkert bli bättre och bättre.
Vi börjar prata om hur musiken har förändrats under de dem år hon varit borta. Jag berättar att jag själv tycker att Palomas Hand har en aggressivare och mörkare framtoning – den är helt enkelt lite mer ”fuck-off” än vad Sleepyhead var. Sibille skrattar och svarar:
– Barbro Hörberg sa en jättebra sak. Hon sa såhär i en intervju: ”ja, men jag har en sorglig grundton”. Och det känner jag igen mig själv i, det kan jag relatera så hårt till. Jag tror bara att den här skivan representerar mig ännu lite bättre än vad den andra gjorde, för det har bara råkat bli så, att det bara är jag. Jag har tagit in musiker som har spelat grejer men jag gjorde mycket mera grundarbete på den här.
”Jag brukar sällan helt förstå varifrån grejer kommer förrän efter att det är klart”
– Jag är inte så strategisk, jag är inte en skolad musiker. Så jag kan ju ingenting egentligen, jag utger bara från något slags känslospektra och så går jag på magkänsla hela tiden. Jag brukar sällan helt förstå varifrån grejer kommer förrän efter att det är klart.
Du känns inte rädd för att experimentera med din musik?
– Jag har inte så mycket respekt för regler. Jag har inte så mycket respekt för auktoriteter, säger Sibille och skrattar.
– Nej, men jag skiter lite i det som är rätt. Det värsta jag vet när jag jobbar ihop med någon är när den säger att det inte går. Det finns inte i min värld att det inte går! För mig är inte slutresultatet poängen när jag vill göra någonting som uppfattas som omöjligt. Då är det egentligen nästan själva problemlösningen som är målet. Sen blir inte slutprodukten exakt det man föreställt sig. Oftast kanske den blir bättre än min idé, för slumpen kan göra mycket mer intressanta och kreativa grejer än min lite lusiga idé.
Foto: Linda Hedström
Vi fortsätter att prata om vilken roll texten spelar i musik, och hur artister på olika sätt jobbar för att framhäva den. Sibille påpekar att hon själv inte tycker om att prata om sina texter, just för att inte beröva lyssnaren sin egna tolkning av låten. Jag själv är mer inne på spåret att man som fan kan känna sig närmare en artist genom att få ta del av, om den existerar, en mening bakom texten.
”Jag har inga problem egentligen med att folk tolkar in vad de vill i mina texter”
– Jag har inga problem egentligen med att folk tolkar in vad de vill i mina texter. Så länge jag står för mitt konstverk, och om jag är trygg i det så tycker jag att det kan vara fine att folk tolkar in vad de vill. Hela grejen med det här att jag var borta och nu är jag tillbaka – det har också varit såhär: jag är faktiskt inte skyldig nån någonting. Det är som i låten, (”I Don’t Have To”), säger Sibille och skrattar. Nej men jag måste inte någonting, jag måste inte förklara någonting. Och det är min senaste revolution. För jag tycker att man hela tiden anpassar sig efter andra, så har det varit mycket för mig.
Det kan jag känna igen mig i, speciellt då kanske också att växa upp som kvinna med särskilda förväntningar på en.
– Ja! Att hålla god min, ha bra stämning. Jag kom att tänka på en sak, för flera år sedan så var jag i Norge med [ingenting] och gjorde en TV-intervju. Det var live och då frågade de: hur är det att spela med åtta män och vara kvinna? Då kom jag på mig själv med att sitta och försöka svara på det fastän det är en sån jävla icke-fråga. Varför ska jag sitta och försöka klämma ur mig något meta-svar på världens sämsta dummaste fråga? Där föddes den tanken, och nu efter alla olika upprop och allting, att man inte känna sig skyldig att hålla god stämning för att någon annan har gjort dålig stämning. Det är verkligen en del i en slags feministisk utveckling, i mitt individuella fall.
Foto: Märta Thisner
Jag kan tycka att det kan bli så enformigt att kvinnliga artister ofta måste föra någon slags kamp. Att de automatiskt måste vara förebilder och goda feminister – och jämt prata om det. Är det inte jobbigt att man som feministisk artist alltid måste föra en diskussion kring ämnet?
– Jag har gärna det, det är inte så. Men jag är jätteövertygad feminist och utvecklas hela tiden i det, i mitt privatliv skulle jag säkert kunna uppfattas som ganska radikal när det kommer till vissa grejer. Fast det är som du säger, jag skriver inte kampsånger. Jag skriver poplåtar, men eftersom att jag har en pågående analys så är det klart att det spelar in. Jag kan ofta tänka på att väldigt många tolkar poplåtar som kärlekssånger. Men det behöver inte alltid handla om en kärleksrelation eller en man överhuvudtaget. Allting och inget är politiskt.
”I mitt privatliv skulle jag säkert kunna uppfattas som ganska radikal när det kommer till vissa grejer”
Sibille andas ut tungt och fortsätter.
– Men jag har också tänkt: ”Fan, ska man sitta och prata om det här i varje intervju? Behöver jag det?”.
Min och Sibilles diskussion blir snabbt intensiv, och det märks att hon är person som länge funderat kring den här typen av frågor. Det är lätt att fångas av hennes engagemang, vare sig det är politik eller musik hon pratar om så finns det en stark energi i hennes sätt att uttrycka sig på. Men min lunchrast tar slut och jag måste motvilligt avsluta samtalet.
Sist men inte minst så tycker jag alltid att det är kul att få veta vad olika musiker lyssnar på. Kan du ge mig och HYMNs läsare några låttips?
– Det sjuka är att jag inte har lyssnat på så mycket för att jag har gjort musik. Jag tycker det är svårt att lyssna på grejer när jag gör musik för att jag vill vara i min egen värld. Men ok, jag har lyssnat på en låt med rapparen Brockhampton, som heter ”Junky”. Och ”Tomboy” med Princess Nokia. Sedan så finns det en kvinna som kallar sig för Weyes Blood, och hennes låt ”Diary” kan jag lyssna till på repeat. Sen så gillar jag en låt med Nord & Syd som heter ”Men åh”, den är väldigt fin och hon sjunger så bra i den. Och så ”Ragnar” med Mattias Alkberg, och även ”Fet och långsam” har jag relaterat till en del på senaste tiden.
