En liten rapport från Primavera Sound 2018

Spiritualized arkivbild. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto

Under årets upplaga av Primavera Sound i Barcelona, en festival jag besökte för åttonde gången på nio år, drabbades jag plötsligt av en insikt. Varför är det så mycket fokus på att skriva om hela spelningar? Varför refereras inte ögonblick i stället?

Frågan kan verka märklig, men när jag nu strax efter hemkomst tänker tillbaka på det som hände i musikalisk väg och således är mest relevant för denna musiksajt, så är det tre ögonblick som var och ett bara varade i någon minut som jag hela tiden återkommer till. Ögonblick som gjorde hela resan värd sin tid och pengar oavsett allt annat. Nu var förvisso spelningarna där dessa tre händelser utspelade sig bra i sin helhet, men det känns egentligen underordnat.

Onsdag kväll, ca kl 20:20

Primavera tjuvstartar som vanligt med några klubbspelningar och några få band på festivalområdet. I år bjuds det på spelningar av bland annat Belle and Sebastian och Wolf Parade på en av utomhusscenerna. Det är kolossalt med folk i omlopp eftersom man inte behöver biljett till onsdagens spelningar och därför verkar halva Barcelona vara här.

Den stora grejen denna dag kräver dock biljett. Spiritualized är ett band jag sett flera gånger förut och de är alltid bra. I år hade festivalen bjudit in Jason Pierce och hans band, men dessutom även en stor gospelkör och en stor orkester med stråkar och blås att ackompanjera dem. Det är något Spiritualized gjort tidigare, men väldigt sällan och oregelbundet. Förra året plockade exempelvis Öyafestivalen in denna fullträff. Det finns några klipp på youtube från seklets början (se nedan) när de gjorde en annan spelning i samma omgivning och det är bland det absolut bästa som går att uppbringa på internet. Denna spelning var mitt största fokus inför festivalen.

Spelningen sker inomhus inför sittande publik, i ”Auditoriet” som tar 3000 personer. Efter några inledande låtar, som låter fantastiskt men i efterhand ändå känns trevande spelas mästerverket ”Ladies and Gentlemen We’re Floating in Space”. Versionen är oslagbar och får varje hår på mina armar att resa sig. Låten har melodiskt klara likheter med Elvis ”Can’t Help Falling In Love” och när de hållit på några minuter slutar bandet nästan spela och kören tar över med Elvis-låten. Efter en vers smyger sig Jason, som hela spelningen suttit ensam längst ut till höger på scenen – som alltid i vit t-shirt och solglasögon, på igen och leder låten tillbaka till ”Ladies and Gentlemen…” varpå allt exploderar i en fenomenal avslutning. Livemusik i sin absolut finaste skepnad.

Därifrån är det en triumffärd. Spiritualizeds version av psykedelisk rockmusik känns nästan som den är skriven för en gospelkör. Samtidigt utan att ta bort något av bandets egna karaktär. Hela spelningen var överväldigande och kommer finnas med mig så länge jag lever.

Fredag kväll, ca kl 23

Jag ser Ibeyi, den kubafödda franska systerduon. De inleder fint och trots massa andra band som spelar samtidigt och lockar mig stannar jag kvar. De gjorde låten ”Deathless” i höstas tillsammans med Kamasi Washington och jag misstänker att det inte kommer låta lika mäktigt när de nu inte har något sällskap på scen. Jag har fel. Helt fel. De båda tjejerna har nästan utomjordisk karisma och piskar upp en agitatorisk stämning med sina hetsiga mellansnack som görs på spanska och som jag fattar nästan noll av utom när de säger typ ”Donald Trump”. Energin gör mig likväl upprymd.

”Deathless” är en banger med samma allsångspotential som exempelvis ”Seven Nation Army” förutom att den är mycket bättre. När Ibeyi spelat klart det som normalt är ”Deathless” är de inte nöjda och vill att publiken ska skrika ”whatever happens, we are deathless” högre och högre. Efter några ”mas fuerte” (starkare) så behöver de inte längre sjunga själv – publiken har fattat.

Många i publiken hade säkert ingen koll på Ibeyi tidigare men de mosar sin publik fullständigt. När spelningens sista låt sedan är klar får vi en omgång ”Deathless”-refränger igen, bara för att Ibeyi känner att de besegrat publiken och kan domptera den hur de vill.

Fredag natt, ca kl 01:00

Jag ser IDLES, ett brittiskt punkband som om de funnits i slutet av 70-talet garanterat dominerat hela scenen. Allt med IDLES live är förtjusande. De är uttalade socialister och står för det, alla i bandet ser ut att ha helt olika personligheter (en gitarrist i strandshorts och bar överkropp, basisten i vit skjorta, svarta byxor och välansat skägg o.s.v.) och de älskar verkligen att vara här. Mellan två låtar drar sångaren bland annat till med en vers ur ”All I Want For Christmas” till synes helt omotiverat men det visar sig när jag pratar med andra efteråt att de brukar göra det. Otroligt underhållande oavsett.

Joe Talbots mellansnack är världsklass i all sin enkelhet. Det är inga långa tal utan snarare bara korta men ack så välformulerade insikter. Men just när han säger/skriker (han är ständigt uppeldad) ”I love every immigrant. every fucking one of them. Everyone who was brave enough to come to our country and start a new life” så händer någonting. Det blir nästan tyst några sekunder, sen börjar några applådera och sen bryter ett jubel ut som bör ha hörts över hela Medelhavet.

Migration är kontroversiellt och politiker kör fulspel för att framstå som ”ansvarstagande” snarare än ”invandringskritiska”. Men Joe Talbot och IDLES talar klarspråk, mitt i natten på en internationell musikfestival, och oavsett om man håller med eller inte så kändes det enormt befriande och ärligt.

IDLES gör överhuvudtaget en fenomenal spelning och har det perfekta receptet på bra punk – energi, bra låtar, karisma och åsikter som de inte håller inne med.

Foto: Viktor Wallström / Rockfoto

Där var de. De tre ögonblicken som definierade mitt Primavera 2018. Ett Primavera som verkar nöja sig med sin nuvarande storlek. De senaste tre åren har festivalen haft samma antal scener, samma antal band och samma area. Det är bra att de slutat expandera. Primavera är den enda festivalen i Europa som kan hålla så hög kvalitet även långt ner i sin line-up att den lockar massor av människor som knappt vill se en enda headliner och därför tror jag de gör bäst i att hålla det på den nivån det är nu.

För den som inte varit på Primavera, eller inte varit här de senaste åren, så består festivalen av tre olika sektioner. I söder ligger de två största scenerna  – mitt emot varandra som på Way Out West och när ett band slutar på ena scenen börjar ett annat på den andra. Här är alltid mycket folk och några band kanske inte är av elittyckarnas smak och området refereras ibland till Mordor. Också till viss del för att festivalen inte kan låta bli att boka några väldigt populära men mindre spännande band (Arctic Monkeys, HAIM, War On Drugs, The National och Lorde för att nämna några av årets) och placera dem där.

Från Mordor är det mer än 500 meter till ett område med fyra scener där det spelar något mindre kända band, nya Pitchfork-hajper och en hel del lokala akter. Det är här jag trivs bäst. Går man sedan ytterligare några hundra meter norrut, längs en bro över ett hamninlopp, hamnar man närmare stranden och skönt häng till DJ:s och mer eller mindre elektroniska akter.

Sedan tidigare samarbetspartnern ATP (All Tomorrow’s Parties) kånkade så har festivalen tappat en liten edge – ATP var enormt bra på att vaska fram exklusiva spelningar från mer eller mindre nedlagda band – men lineupen är ända bra nog. Bland årets exklusiva bokningar, som gjorde väldigt bra ifrån sig, fanns Jane Birkin (hon som sjöng på ”Je Taime”) med stor symfoniorkester och Lift To Experience (Josh T Pearsons nygamla band).

Bland nya, intressanta fynd som ni inte bör missa om de korsar er väg hittar vi Kedr Livanskiy, en hårdare rysk version av Grimes och det suveräna brasilianska frijazz/noise/tropicalia-fusionbandet Metà Metà. Årets cover stod Josh T Pearson, numera utan sektskägg, för, när han avslutade sin spelning med en rockversion av Neil Halsteads (från Mojave 3-tiden) ”Yer Feet”. Han hade valt den för att den innehöll hans favoritrad i musikhistorien; ”I was drunk when I met you, I was drunk when you walked out the door”.

Det man kan säga om den musikaliska kvaliteten, i år som alla år, på Primavera är att den i stort håller väldigt hög klass. Några band kanske inte är de roligaste att se live, såsom Beach House som låter och ser ut exakt som de gjort i snart 10 år, men akter som Sylvan Esso, Mogwai, Ty Segall och Slowdive kan man se hur många gånger som helst.

Slutligen några ord om Björk. Precis som tidigare gånger jag sett henne så går hennes föreställning, för det är lika mycket föreställning som konsert, utanpå det mesta. Improvisationen är dock noll, allt är repeterat in i minsta detalj och ibland kan jag tycka att det tenderar till att bli lite tråkigt mitt i det vackra. Samtidigt så är framträdandet musikaliskt spännande med Arcas mörka beats intakta, och rent visuellt är det tämligen oslagbart. Upplevelsen varierar säkert beroende på miljö och vilken inställning man har det till strikt teatrala. Vi kommer i alla fall inte runt att Björk är en unik artist och att hon understryker det med denna föreställning som med några få undantag är befriad från hits.