Säkert! – Arktiska oceanen EP

Hur har vi det med miljön, egentligen? Inte särskilt bra, skulle antagligen de flesta forskare – såväl som flertalet lekmän – konstatera con brio. Ty även om antalet bergsgorillor i Centralafrika tydligen ökar igen, tycks de flesta andra nyheter om djur- och natur på ett eller annat sätt beröra det faktum att vi människor håller på att tippa den här planeten rakt ner i ett brinnande Gehenna.

Faktum är att många forskare menar att klimatloppet redan är kört, att växthuseffekten vid det här laget är irreversibel och att temperaturhöjningar på flera grader är oundvikliga, med allt vad det innebär av höjda havsnivåer, torka (ja, jag tittar på dig, maj 2018) och olika arters utdöende.

Den retoriska infallsvinkeln som Säkert! (Annika Norlin) till stor del använder på Arktiska oceanen EP – att måla upp starkt bibliska scenarion av naturens undergång – är så sett helt på sin plats.

I inledande titelspåret flyr Norlin Sverige på en ark av ”trä och marmor”. Anslaget är dramatiskt, tempot hetsigt. Det tycks vara bråttom, finns ingen tid för förklaring. På med djuren och iväg. Med krass humor förstås, det är ju Norlin, och därför är mannen ombord på Säkert!:s ark självklart råfertil, utrustad med ”high class DNA” och markerade kindben. Tillsammans reppar de människan, på en resa mot Barents Hav (antagligen förbereder Mikael Holmström på DN redan en bekymrad helsida om den nya trenden med pro-ryska poptexter). En flykt som man aldrig riktigt får veta anledningen till. Beror den på klimathaveriet an sich? I en framtida (samtida?) värld där Annika Norlin, som i den tidvis briljanta texten, springer runt och ”häller vattenglas när allt redan brinner”.

Är det alltså en flykt från ett Sverige i lågor, eller räcker klimatångesten i sig till för att motivera uppbrottet?

dricker kaffe på en frusen is
knaket under skotern och solen som står helt högt
om det här inte finns kvar så vet jag inte vad jag gör

I ”Skadat exemplar” är perspektivet mer traditionellt Norlinskt, när Säkert! trött läser tidningshistorier om framgång samtidigt som hon helt uppenbart känner sig trasigare än någonsin. Vid en första lyssning kan låten upplevas apart på EP:n, men den kan lika gärna ses som en genuin uppgivenhet inför sakernas tillstånd som satt sig ända in på själen.

Norlins känsla för melodier är dock intakt, trots uppgivenheten. På Arktiska oceanen samsas den här försommarens finaste vemodspop med storslagna musikaliska insatser (lyssna på outrot i just ”Skadat exemplar”). Ändå är det, i vanlig ordning, texterna som kommer bli mest omtalade. Inte minst avslutande ”Washington”; en litterärt fulländad domedagsskildring där hela naturen, anförd av en ledarväxt, tar ut sin hämnd, naturligtvis inte på staden Washington i sig, utan på en viss affärsman som just nu huserar där.

Arktiska oceanen EP är således en stilistiskt briljant, högaktuell EP, som också befäster den nya genren ”Klimatpop” i svenskt musikliv. Det stora problemet med EP:n, och då framförallt med avslutande ”Washington”, är dock att den är allvarligt vilseledande.

Tankefelet är detsamma som nästan alltid när det gäller klimatväckelser: istället för att kritisera det allomfattande samhällssystem (läs: den liberala, okontrollerade kapitalismen) som under hundratals år har fört oss allt närmare kanten till avgrunden, så väljer Annika Norlin att stämma in i den kör av pseudo-revolutionärer som hela tiden riktar udden mot symtomen, snarare än sjukdomen i sig.

För visst är Washington en rutten stad, full av babyloniskt maktmissbruk och förvirrat kristen högerpolitik – samt just nu sätet för en av de (i alla fall klimatmässigt) värsta amerikanska presidenterna på ganska länge.

Men samtidigt är Donald Trump en väldigt tydlig produkt av den rådande samhällsutvecklingen, med en skenande kommersialisering, vådliga privatiseringar av det allmänna, samt en moralisk tillbakagång till 1920-talet, där gränser numera föredras stängda, och där demokratin inte längre är mycket hippare än asylrätten.

Att slänga ur sig profetior om en panteistisk attack mot Washington framstår, även om det förstås endast är en låttext och kanske inget mer, därför som ett slag i luften, slungat av någon som inte riktigt orkar se de strukturella sambanden mellan en rovgirig kapitalism och en planet på väg in i koma.

Egentligen vore det ju minst lika rimligt att i popmusik förkunna klimatdomar över halvportioner som Ulf Kristersson (M), som vill avskaffa flygskatten och istället göra flyget ”grönt” (ingen vet hur detta ska gå till). Eller över Sara Skyttedal (KD) som lovat, och uppmanat andra, att flyga mer, eftersom en ökad efterfrågan nog kan antas driva på teknikutvecklingen mot ett miljövänligare flyg.

Eller över den svenska regeringstrojkan som bygger Förbifart Stockholm, och vägrar införa köttskatt, och vägrar höja andra ”klimatskatter”, kanske av rädsla för det som faktiskt just inträffade: att ett internationellt flygbolag ska ruttna ihop och stänga någon transatlantisk linje i protest.

(Nu väntar vi bara på uppföljningen i tre akter: Svenskt Näringsliv slår bakut och säger att regeringen äventyrar svenska jobb. Liberala tidningar skriver ledare och klagar på ”miljömupparna” som styr landet, och på hur deras ”ogenomtänkta och förhastade beslut” riskerar att ”försämra svensk konkurrenskraft på en global marknad”. Och sedan upplösningen: regeringen tvingas backa efter nya kalkyler, och kontrar istället med någon ny låtsasreform som syftar till en ökad andel ekologisk mat på fritidsgårdarna i Stockholms utsatta förorter.)

Eller över den stora majoriteten människor i det här landet som lever över sina ekologiska tillgångar, och som genom sin acceptans till det rådande politiska systemet garanterar att rovdriften fortsätter, och fortsätter.

En popmusikalisk dom bör förkunnas å det snaraste, över alla människor och städer som hävdar att målet med all politik 2018 är att fortsatt främja en ökad tillväxt, trots att klimatforskare är överens om att just tillväxt (i ekonomiska termer) är det som allt snabbare ruinerar vår värld på arter och framtidsutsikter.

Ty så här är det: vi svenskar, och amerikaner, och övriga ”rika” människor i världen, behöver helt enkelt regrediera; klara oss med en avsevärt lägre materiell standard. Detta kommer kräva samhälleliga uppoffringar, såväl som ett radikalt nytänkande när det gäller exempelvis arbetstidsmått och skatteuttag. Det. Finns. Inga. Andra. Sätt.

Men så länge samma personer förfasas över Washingtons miljöpolitik (som ofta är helt världsfrånvänd), och över dess handelspolitik (som nu mest verkar avse att minska frihandeln, vilket i grunden faktiskt kan vara en global miljövinst) har jag svårt att ta dem riktigt på allvar. Då blir det sällan mer än en luftig pastej, kastad mot en självutnämnd riddar Kato – som visserligen är ett riktigt praktsvin, men som i själva verket kanske bara är lite mer frispråkig med det som majoriteten av världens ledare faktiskt tänker. Hjulen ska snurra. BNP ska öka. Flyget ska flyga vidare, till Thailand och in i oändligheten, med blod och fotogen i tanken, mot en solnedgång färgad orange av smog från kolkraftverken.

Är du på riktigt rädd för Washington, Annika Norlin? Du borde vara minst lika orolig för att vilket svenskt parti som helst som förordar ökad tillväxt ska vinna valet i höst.

Men vem orkar göra en EP om sånt dravel?

[Razzia/Family Tree, 25 maj]

7