Efter att den avslutande låten ”Life Eternal” tonat ut på Ghosts nya skiva Prequelle börjar Spotify spela ”Missionary Man” från EP:n Popestar. Kontrasten är ett bra exempel på hur nya skivan låter i jämförelse med Ghosts tidigare material. Inte lika småsarkastiskt och en irriterande pinne i ögat på de som inte fattar Ghosts satanistiska blinkningar.
Jag var besviken på liveskivan som kom för ett tag sen. Den gjorde att Ghosts svagheter exponerades då allt det teatraliska och visuella togs bort och lyssnaren helt fick förlita sig på det auditiva. Här fortsätter lite av den trenden.
Ghost har varit ett favoritband i många år nu. De tog en scen som skjuter sig själv i foten om och om igen och presenterade något nytt och spännande. Eller kanske snarare gammalt och beprövat med sin 70-talsdoftande metal. Prequelle tar ansats tio år senare och 80-talsreferenserna är nästan oförskämt närvarande. Till exempel syntharna som är väl placerade över hela skivan. Eller varför inte det lite irriterande-i-mitt-öra-saxofonsolot i ”Miasma”. ”Miasma” sneakar också in en sjukt snygg liten passning till ”Beat It” i staccato-riffandet.
Men ”Miasma” är också lite av problemet med den här skivan. Det är mycket ballader den här gången; den, ”Pro Memoria”, den instrumentala ”Helvetesfonster” och avslutande ”Life Eternal”. Och nu när Tobias Forges identitet kommit ut känns den andra halvan av plattan mer som det sommarprat han höll i Sveriges radio förra sommaren. Hans relation med sin storebror är också något som framgår mer och mer, i till exempel intervjun med Revolver nyligen. Det känns lite som att den vibben vilar över andra halvan av Prequelle.
Albumet öppnar starkt med den otroligt läskiga ”Ashes”, som med barnkörer och ett hc-aktigt singel-crash-anslag är en lovande början. Så också inledande singeln ”Rats” och följande ”Faith”. Det är mer tyngd, som lutar åt stonerhållet, men också synthar och vackert flirtande med ett neonrosa 80-tal och Karate Kid.
Efter det börjar balladerna. ”See The Light” är fantastiskt creepy, men sen känns det som att skivan lite börjar tacka för sig. ”Dance Macabre” är en snygg flirt med musik direkt tagen från Top Gun men det är inte lika tounge-in-cheek som det gjort på de tidigare tre plattorna. Det känns så himla allvarligt och därav kopplingen till Tobias Forges sommarprat i P1. Jag vet inte om det är för att den nye Kardinalen Copia som tagit över efter Papa Emeritus I, II och III ännu är ung och oerfaren, men det kommer framtiden säkerligen att utvisa.
Såhär efter den fjärde lyssningen har skivan dock inte vuxit på mig än. Vi får väl helt enkelt se om Kardinalen blir promotad till påve för att förtjäna hatten så småningom.
[Universal, 1 juni]
