Totalfotbollen är ett taktiskt system som populariserades av det nederländska fotbollslandslaget under 70-talet. Det är en kollektivistiskt inriktad filosofi som enkelt förklarat innebär att samtliga spelare i laget är beredda att anta varandras roller när någon spelare går ur sin position så att den ursprungliga formationen aldrig bryts. En på pappret enkel idé som bygger på att ingen enskild enhet är större än laget – att alla är kugghjul i samma maskineri och strävar efter samma mål.
I ”Total Football”, öppningsspåret på Parquet Courts femte skiva, sätter sångaren Andrew Savage i en metafor över det amerikanska samhället spelmodellen i kontrast mot den amerikanska fotbollens quarterbacks – en position i laget som snarare symboliserar idén om en enskild spelfördelare som på egen hand avgör matcher. Kollektivism kontra egoism. ”Rebels, teachers! Strikers, sweepers! Better protected, whenever collected!” vrålar Savage i låtens refräng och sätter på så vis tonen för en skiva som till stor del tar sitt avstamp i den politiska frustration alla amerikaner med någon form av skam i kroppen känt senaste åren.
Wide Awake! är i grunden en protestskiva. Ett försök att på ett konstruktivt sätt kanalisera den kollektiva ilska bandmedlemmarna burit inom sig. Enligt bandets egen utsago var målsättningen att göra en arg skiva utan att för den sakens skull hemfalla åt nihilism. Ursinnig punk blandas med dansant funk i en våldsamt underhållande mix. Nyckeln till att bandet, och då främst Andrew Savage, lyckas hålla ett i dessa tider så gränslöst uttjatat ämne som amerikansk politik intressant ligger främst i att man nästan aldrig blir explicit politiska i sina texter. Savage undviker det uppenbara och navigerar förbi det plakatpolitiska. Istället tar texterna främst formen av iakttagelser från någon som försöker förstå sig på sin sinnessjuka omvärld.
Allra bäst exemplifieras detta i albumets höjdpunkt ”Violence” där underfundiga samhällsbetraktelser (”What is an up and coming neighborhood and where is it coming from?!”), självkritiska iakttagelser om det egna vita privilegiet (”Allow me to ponder the role I play in this pornographic spectacle of black death. At once a solution and a problem”) och känslostyrda metakommentarer till det universum som målas upp (”Savage is my name because savage is how I feel when the radio wakes me up with the words ’suspected gunman’”) blandas om vartannat i ett lika delar ursinnigt som euforiskt anthem.
Nytt för den här gången är också att man valt att plocka in en producent utifrån i egenskap av Brian ”Danger Mouse” Burton. Något som med tanke på att han senaste åren effektivt hjälpt indieband som The Black Keys och Portugal. The Man att gå i en mer kommersiellt gångbar riktning borde väcka en del oro hos hängivna fans. Något sådant är det dock inte tal om i det här fallet. Burton tycks utöver att bidra med ökad professionalism snarare ha antagit något av en redaktörsroll där han styrkt allt överflödigt och stramat upp det befintliga.
Musiken är fortfarande djupt egensinnig och full av oväntade infall, men betydligt mer dynamiskt producerad och skivan saknar den ojämnhet som ofta präglat bandets tidigare alster. Framför allt framstår det som genidrag att ge basisten Sean Yeaton en större roll i ljudbilden. Tillsammans med trummisen Max Savage drar han ett tungt lass i rytmsektionen, vilket ger bandets huvudsakliga sångare och låtskrivare Andrew Savage och Austin Brown friare tyglar.
Parquet Courts har under hela sin karriär rört sig mellan en rad olika genrer. Punk, garagerock och slackerrock har blandats med americana och mer experimentella ljudgångar, något som nådde sin kulm på förra skivan Human Performance, deras spretigaste och mest fantasifulla skiva dittills. Wide Awake! följer i föregångarens fotspår men Burtons spänstiga produktion, i kombination med mer fokuserat låtskrivande och en tydligare röd tråd, skapar ett jämnare helhetsintryck.
Genrehybriden för tankarna till ESG och The Clash fjärde album Sandinista! ”Violence” låter som om Talking Heads försökt sig på en korsning mellan Wire och Parliament, ”Normalization” påminner inte så lite om Fugazi, medan de lite lugnare spåren som ”Tenderness” bär spår av både Dr. John och Warren Zevon. På andra ställen skymtar man influenser från vitt skilda akter som Minutemen, Sly & The Family Stone, Beastie Boys och Bad Brains. Blandningen skulle kunna bli rörig, men ett mer välkonstruerat hantverk och en tydlig röd tråd gör att musiken smälter ihop till en perfekt helhet som är lika delar underhållande som tankeväckande.
[Rough Trade, 18 maj]
