Du har säkert hört ordspråket ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”, något som sannerligen är sant om Pusha T:s nya album Daytona. Det är äntligen här efter två år av brutna löften och uppskjutna datum för uppföljaren till King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude. Albumet från 2015 som skulle agera som en teaser inför uppföljaren; en skiva för mainstreampubliken så att nästa album skulle kunna göras utan kompromisser. Men uppföljaren kom aldrig.
Rykten säger att det har funnits hela album klara som sedan slängts bort för att börja om från början. I slutet av förra året kom det ut att skivbolagskollegan Kanye West hade tagit över som exekutiv producent för albumet som skulle göras. Det som nu finns kvar efter att Kanye West kommit in och städat upp är precis det, ett hiphopalbum utan några kompromisser. Det är 21 minuter spridda över sju låtar med Pusha T:s bästa prestationer sen hans storhetstid tillsammans med hans broder i Clipse.
På Daytona känns Pusha lite som Gudfadern, Don Corleone. En gigant ur den äldre generationen som snart ska lämna familjestyret till nästa generation, men som för tillfället begär absolut respekt. Albumet är hans testamente om livet som kingpin. Om drogpengarna som lett till ett liv i överdriven lyx, men också fyllt av skuldkänslor och paranoia. Där finns berättelser om kampen mot orättvisa, både i musikbranschen och i samhället mer generellt. Om att ta något negativt och göra om det till något positivt.
Albumet är otroligt fokuserat. Pusha T levererar obesvärat snabba, smarta och kreativa texter igenom en kontinuerlig ljudbild med uppbyggda mörka och vackra beats. Samples spelar en stor roll i hur bra beatsen låter och det är de som ger albumet en tidlös klassisk, men samtidigt modern, känsla.
Daytona undviker också trenden att göra ett album som är allt för långt. En trend som varit tydlig i hiphopvärlden med syftet att få så mycket streams som möjligt – vilket verkligen dragit ner kvaliteten.
Det enda stället där albumet stapplar lite är omslaget. Det är en bild på Whitney Houstons badrum från tiden då hon hade som mest problem med droger. Egentligen är det en perfekt bild för albumet och förstärker verkligen känslan som skivan förmedlar, blandningen av drömmar och mardrömmar. Men det känns samtidigt lite osmakligt och lämnar en rätt sur eftersmak i munnen.
[GOOD/Def Jam, 25 maj]
