Göteborgsbaserade Amanda Andréas är jazzsångerskan som hunnit blomma ut till en av hemstadens mest omtyckta artister redan innan sin första singel. Nu är emellertid väntan över och ikväll är det releasefest för somriga men tänkvärda ”Var är vi nu?”, vars tidlösa karaktär har potentialen att fånga både ung som gammal. Amanda bygger vidare på det arv som Monica Zetterlund lämnade efter sig.
Idag släpper du din debutsingel ”Var är vi nu?”. Går det att sätta ord på känslan?
– Det känns otroligt skönt, jag har längtat länge efter detta, men det är också nervöst såklart! Tänk om den blir helt missförstådd. Tänk om den inte får folk att tänka efter utan bara att tralla med. Men det är ju den spänningen jag är ute efter. Kontrasten mellan medryckande melodier och tänkvärd text.
Hur växte låten fram och vilka artister har du inspirerats av?
– Låten växte fram efter att jag en längre tid hade funderat mycket över tiden, både vår samtid och den tid som tickar. Antagligen eftersom jag och min morfar, Gunnar Arnborg, under det senaste året har gjort en diktbok som snart ska ges ut och att tiden var så central i det arbetet. Vi förhöll oss så olika till tiden men var båda fast i den på något vis. Jag frilansar och hade svårt att få tiden att räcka till och han ville bli färdig med boken innan han blev allt för gammal. Han är 91 år. Vi tror oss brottas med olika deadlines helt enkelt. Sedan har vi många andra tankar gemensamt som fått ta plats i låten. Vi är båda två textförfattare, han i bokform och jag inom musik, och även om varken han eller jag vill erkänna det så hoppas vi ju på att bli ihågkomna och att våra drömmar inte ska ”ebba ut i verkligheten”. Vem vet, det kanske alla hoppas på?
– Utöver morfar inspireras jag av scenkonstnären Saga Björklund Jönsson som är den modigaste jag vet. Hon har fått mig att våga vara politisk. Av Barbro Hörberg vars texter jag älskar. Och Monica Zetterlund så klart. Det är min eviga inspiration. Framför allt för att hon fraserar och bär texten som ingen annan.
”Jag vill få mig själv och andra som lyssnar att ifrågasätta vår tid och hur vi förhåller oss till den”
Vad vill du säga med låten?
– Jag vill få mig själv och andra som lyssnar att ifrågasätta vår tid och hur vi förhåller oss till den. Verserna berör olika ämnen, som tex. den fjärde versen där jag vill ifrågasätta vår tids politik: ”När vi står där inför livet hörn. Och vi svurit vår sista bön. Kommer dom då skilja oss efter vilken stad vi var barn?”. Jag vill med det ställa frågan: Vilka tror vi att vi är som tar oss rätten att bestämma vem som ska få leva i trygghet och vem som ska skickas till krig bara för de på pappret är födda där? Även om de inte levt i det landet sedan de var nyfödda.
Speglar ljudbilden ditt kommande material?
– Både ja och nej. Samtliga låtar på albumet har jag skrivit text och musik till så en kommer nog att känna ingen mitt sound efter ett tag. Men några låtar är väldigt jazzinfluerade medan andra är nästan ren pop. Simon Ljungman har producerat alla låtar och Åke Linton håller, i skrivandets stund, på att mixa dem, så det ger ett sammanhållet intryck. Därtill har jag ju också med mig de bästa av musiker – Ida Kjellberg, David Andréas, Erik Björksten, Anton Alvin, Viktor Reuter, Finn Björnulfson, Ella Wennerberg, Joakim Nilsson, Paul Bothén och Malin Wättring – vilket jag är otroligt tacksam och lycklig över.
Du har som redan nämnts ett starkt samhällsengagemang. Hur präglar detta ditt musikskapande?
– Jag ger det stor plats i mitt låtskrivande för jag tycker det är viktigt. Och kul förstås. Vad ska jag annars skriva om? Såklart finns det en och annan kärlekslåt också men i stort gillar jag, för tillfället, mest att skriva om stora eller små vardagsbetraktelser som uppmanar till reflektion över hur vi förhåller oss till varandra och världen.
Finns det något som inte passar att skriva om?
– Nej, jag tycker konsten ska få vara fri. Och helst inte styrd av någon annans ekonomiska eller politiska intressen.
Du har en av Sveriges varmaste röster. Har du alltid varit bekväm med att sjunga?
– Tack, det var snällt sagt! Ja, jag har nog alltid känt mig bekväm i min röst trots att den har ändrats lite under åren. Först hade jag en ambition att bli musikalartist men insåg ganska snabbt att det var mer intressant för mig att hitta och utforska min egna röst. Men vem vet, jag kanske gör comeback någon gång på musikalscenen men då ska det vara en riktigt avig roll. Sådana som tyvärr oftast skrivs till manliga, äldre karaktärer i den branschen.
Och ikväll är det releasefest på jazzklubben Unity. Vad säger magkänslan?
– Den säger ”Amanda, du kan vara lugn. Antagligen kommer du vara allra bäst som 62-åring. Se och lär av Lill Lindfors.” Men den säger också ”Amanda, förstår du vilken lyx! Njut människa! Du ska få spela med dina närmsta vänner och de har lovat att bjuda på oväntade och oförglömliga solon” – så med den känslan och releasekonserten som avstamp ger vi oss ut på sommarturné.
Berätta om planerna inför sommaren?
– Bland annat ska vi spela på Vatten // Akvarellmuseet den 17 juli, Upperud 9:9 den 13 juli, Galleri Maralto tillsammans med Maja Fredriksson den 26 juli och Taubescenen tillsammans med Augustifamiljen den 31 aug. Hoppas vi ses där!
Amandas debutalbum släpps den 16 november
