Arctic Monkeys sjätte album Tranquility Base Hotel & Casino – uppföljaren till megasuccén AM från 2013 – skapade en mindre storm bland svenska recensenter vid releasen. De som tidigare delat ut femmor och sexor till både det ena och andra, kunde inte förstå hur medlemmarna, med sångaren Alex Turner som fixstjärna, kunde välja att släppa en skiva som saknade all form av struktur och orientering. Hur kunde Turner få sina medmusiker att sätta sina namnteckningar på ett album utan mening? En skiva utan singlar?!
I sitt hem, någonstans i Los Angeles, stod Turner inför utmaningen att rädda rockmusiken. Jag gissar att han kände sig alienerad och trött på det mesta och att spela rock stod uppenbarligen inte högst upp på agendan – mainstreamrock kan vara den mest meningslösa sysselsättningen just nu. Istället blev det en pianobaserad skiva baserad på historien om en rymdbas med semesterfirare, där låtskrivaren själv tagit på sig rollen som guide och sanningssägare. Och denna utgångspunkt har förvandlat Arctic Monkeys till en depraverad loungeorkester.
Personligen har jag aldrig fastnat för britternas olika uppdateringar av rock ‘n’ roll-konceptet, men min nyfikenhet väcktes i takt med att irritationen steg och när en recensent frågade sig om det var nödvändigt att behöva lyssna mycket på en skiva för att gilla den, så tänkte jag att det var dags att ta reda på orsaken till denna uppretade stämning. Det värsta som kunde hända var att jag tvingades lyssna på ett gäng trötta rocksnubbar spela riffig blusrock med nostalgiska britpop-tendenser. Nu öppnande sig istället ett fascinerande popuniversum som fick mig att omvärdera allt som Sheffield-bandet representerat sedan 2006 års fullängsdebut Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not. Dagens Arctic Monkeys utforskar exempelvis crooneraktig saloon-pop.
Brittisk popmusik med sci-fi-ambitioner går mer eller mindre alltid att spåra till David Bowie och på denna skiva återvinner Turner, både ljudmässigt och röstmässigt, Brixton-legendens framgångsrika 70-tal. Det handlar inte om att plagiera, men fraseringar, referenser och stämningar gör sig gällande med jämna mellanrum; tyngdlösa “American Sports” utgör ett av de bästa exemplen, där både religion och dagens teknikutveckling ifrågasätts.
Under 70-talet befann sig Bowie i Los Angeles, mer alienerad än någonsin, och över 40 år senare skapar Turner några av sina mest innovativa och bästa låtar utifrån samma förutsättningar. Och likhet med förstnämnde blickar 32-årige Turner bakåt i musikhistorien för att hitta sitt eget sound. Bowie inspirerades av 50-talsrocken, medan denna skiva blandar 60-talspop, funk/soul, psykedelia, jazz och modern R&B. Stämningen är elegant och återhållsam, med skruvade utflykter som glaminspirerade “She Looks Like Fun”. I sin helhet är James Fords produktion lyxig, nyanserad och färgstark.
En av mina favoritsamlingar är Dirty French Psychedelics, fullmatad med udda men lättillgängliga psychlåtar inspelade på 70-talet, och Arctic Monkeys har skapat en skiva som präglas av samma svävande karaktär. I grunden är musiken lättlyssnad, konstant medryckande, men aldrig formad kring konceptet vers och refräng. Produktionen tänjer på gränserna och det som ger låtarna sin lösa karaktär är förmodligen att musiken spelats in med samtliga medlemmar i samma rum. Turner har nämnt Beach Boys-skivan Pet Sounds som en förebild och denna referens går även att spåra till ljudbilden.
Detta är inte en skiva baserad på säljande singlar, istället är det ett genomtänkt album, där Turner får utlopp för sin kritik av samhället och problematiken med att vara isolerad i sitt eget hem. Underbara “Four Out Of Five” – älskar saxofonen som hörs i slutet – refererar exempelvis till Neil Postmans Amusing Ourselves To Death från 1985 (den mexikanska snabbmatskedjan som nämns har fått sitt namn därifrån). Postman avled 2003 och är främst känd för sin kulturkritik och att ny teknologi aldrig kan ersätta mänskliga värden. Enligt Postman finns det en fara att tillgången till obegränsad information skapar ett skadligt och universellt medvetande. Utifrån dessa tankar tolkar Turner dagens tekniksamhälle.
Tranquility Base Hotel & Casino ger ofta en surrealistisk känsla, men det blir aldrig utmattande att lyssna på Turners berättande, utan det finns alltid något som får mig att fortsätta lyssna, vilket med största sannolikhet beror på låtarnas invaggande atmosfär. Musiken vill inte få dig att dansa eller slappna av, istället bjuder medlemmarna på en sci-fi-upplevelse som kräver din fulla uppmärksamhet.
[Domino, 10 maj]
