”Tack till oss själva och… varsågod och… hoppas att Arvingarna dör i nån tragisk bussolycka.” – Fredrik Norberg, Grammisgalan 1992.
I bakvattnet av att Popsicle vann en grammis för Lacquer kom en våg av nya band tillsammans med en helt ny musikstil, influerad av den brittiska scenen i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Den alternativa musikscenen i Sverige blev plötsligt viktig, indie blev viktigt.
HYMNs Vesna Prekopic skrev 2013 följande om Lacquer (finns nu att köpa på vinyl, skaffa den innan den tar slut!):
”Lacquer är en samling korta, högexplosiva, gitarrmanglande indiepoppärlor. De flesta låtarna ligger på cirka tre intensiva minuter, perfekta i sin kombination av euforiska tongångar och hjärtskärande texter om förlorad kärlek”
Och jag kan inte komma på något bättre sätt att beskriva den på. Det är en pärla bland pärlor. Bland de starkaste debutalbum som någonsin släppts av ett svenskt band.
När den självbetitlade skivan sen kom 1996, slog singeln ”Not Forever” ner som en bomb, och jag förvandlades till indiekid snabbare än kvickt.
Därefter träffade jag Mille som gick i min skola och var en hängiven Popsicledyrkare. Han spelade av Lacquer och Abstinence på kassett till mig och sen var det kört – jag var såld.
Inspirerad och uppfylld av Popsicles vidunderliga popmusik bildade jag sedan Uppsalas kanske sämsta lokala band genom tiderna. På en av våra repa-inspelningar kan man höra mig och Mille diskutera våra största idoler och hur bra de är. Jag började läsa indietidningar och ville hänga på Hannas trots att jag var för ung (och inte hade råd).
Jag hann se Popsicle live tre gånger innan det sista albumet Stand up and Testify kom och de bestämde sig för att sluta.
Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
2005 hade jag dragit sladdar och satt upp mikrofoner åt [ingenting] på V-dala nation i Uppsala. De hade blivit handplockade (tillsammans med El Perro Del Mar) att spela förband åt Popsicle på den enda utlovade återföreningsspelningen. Efter att ha diskuterat dem med sångaren Christopher Sander i en timme frågade jag försiktigt om jag kunde få stå på gästlistan. Han skulle se vad han kunde göra och fick mitt namn och min mejladress.
Den 4 april (återföreningsdatumet) kom emot mig som en storm i ett vårregn och jag uppdaterade min inbox om och om igen för se om han hörde av sig. Det verkade som att mailen var lite seg men jag uppdaterade om och om igen. Till slut blev det för sent att åka iväg. Lite moloken gav jag upp. Det kom inget mail. Men dagen efter kom mailet. Daterat dagen innan, någon gång mitt på dagen, och där gick det att läsa att mitt namn stått på gästlistan. Teknologin gjorde att jag missade mina husgudar den gången. Ett band som hjälpt till att forma den jag är.
Till Aftonbladet sa bandets gitarrist och andre leadsångare Fredrik Norberg att: ”Popsicle slutar att existera för gott när vi har gått av scenen på Cirkus imorgon”. Jag trodde att jag aldrig skulle få se dem igen…
Den 27 mars fick jag återföreningsnyheten via Sofie Gustavsson, också hon HYMN-skribent. Jag skulle få se Popsicle live igen. Om så bara en gång till. Det var allt jag behövde.
Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
Igår fick jag säga farväl ordentligt och jag blev knappast besviken på låtvalen. Att få höra ”Undulate” eller ”Step Inside My Mind”, ”American Poet” och ”Please Don’t Ask” en sista gång gjorde allt perfekt. Det är makalöst vilken hitlista ett band som var så pass inriktat till en viss publik trots allt kan bidra med.
Alla i publiken var ungdomar igen igår. Vi som hängt med sen första gången. Trots att vårt hår börjat falla av, tinningarna har grånat och våra ryggar inte orkar mycket längre har våra bäst före datum som Popsicle-fans ännu inte gått ut. Det räcker med att titta runt i publiken för att se vilken betydelse de haft för oss alla som ställt oss framför Gröna Lunds stora scen. Tårar rinner nedför kinder lite här och var och grabbarna framför (läs: de medelålders männen) förvandlas till 17-åringar igen.
Att Andreas Mattssons röst inte håller hela vägen spelar ingen roll. Popsicles låtskatt håller lika bra ändå. Man behöver egentligen inte titta på bandet utan kan bara stänga ögonen och avnjuta låtarna. Larmet, harmonierna och PA-Wikanders fortfarande fantastiska indiepop-trumspel låter precis lika bra som för 26 år sedan. Allt det plus Arvid Linds gungiga basspel och att Fredrik Norbergs falsettröst fortfarande är lika kontrasterande från när han talar med oss.
Det spelar ingen roll att de är äldre eller att de står lika stilla som vanligt. Nostalgins vindar blåser in och värmer upp oss en gång till. De får oss att minnas hur det var när vi såg dem första gången. Ingen av oss vill att det någonsin ska ta slut.
Popsicle var och är fortfarande ett av Sveriges bästa band genom tiderna. De förtjänar att nämnas i samma andetag som alla andra storheter som byggt något banbrytande för hur svensk musik ska låta.
Och jag har fått säga farväl på riktigt. Det är nog det viktigaste.
