Det står mellan 80-100 människor inne på O-baren uppskattningsvis. Ungefär hälften av oss är skribenter, fotografer eller artister. Anledningen till detta är med största sannolikhet att Per Bjurman har gjort ett sådant fantastiskt jobb med att uppmärksamma den 31-åriga amerikanen som spelar ikväll. När jag träffade Luke Elliot för ett snack på Scandic Anglais tidigare under dagen verkade han själv tagen av dominoeffekten som ägt rum sedan den norska musikjournalisten Eirik Mosveen upptäckt Luke Elliots musik och började missionera i sitt hemland. Att det tagit så pass lång tid innan lanseringen här i Sverige är något av ett mysterium. Ett mysterium jag låter vila till en annan text.
Luke Elliot har av ovannämnda skribenter liknats vid Tom Waits, Nick Cave, Leonard Cohen och Warren Zevon. När du lyssnar på den alldeles utmärkta debutskivan Dressed for the Ocassion är det lätt att förstå varför. Tänk dig Tom Waits känsla för ballader under det tidigare 70-talet, parat med Nick Caves omslutande mörker från de senaste studiogiven. Någonstans där hittar du Luke Elliot. Röstmässigt påminner han dock mer om svenska Andi Almqvist, som i sin tur brukar jämföras med Tom Waits. Hur vi än jämför så blir vi aldrig färdiga, utan går bara runt och runt. Det blir lätt rörigt och missvisande när vi ägnar oss för mycket åt jämförelser och det kan ge sken av att allt är bleka kopior på saker som redan gjorts. Mitt syfte är dock inte att utmåla Luke Elliot som en blek kopia av något, inte alls. Amerikanen har i allra högsta grad ett eget och unikt uttryck och tilltal, som växer sig ännu starkare live.
Den helt makalösa musikern och parhästen Freddy Holm sätter tonen med sin fiol redan i inledande ”Get ’Em While They’re Hot”. Luke Elliot gör entré och redan där är det fullträff! Luke Elliot liknar verkligen den amerikanska filmstjärnan från en tid då världen var svartvit och rökning obligatorisk. Han sätter sig ner vid pianot och spelar skiten ur det, reser sig snabbt igen som att stolen fattat eld och spelar sedan ståendes och med hela sin kropp. Rösten pressar han till oanade höjder och det står klart redan under den första låten att Luke Elliot är en stor sångare.
Till de allra finaste stunderna hör ändå balladerna. Killen kan skriva ballader av en kaliber som knappt existerar längre. ”Let It Rain On Me” är otroligt bra på skiva, men live pressar Luke Elliot sin röst ännu högre och det är som om att hela rummet stannar upp. Samspelet mellan Luke Elliot och Freddy Holm är makalöst och jag hade gärna hört fler avskalade låtar med bara piano och fiol. Det är på intet sätt en kritik mot resten av bandet, som alla presterar på toppen av sin förmåga. Men det är i de mest avskalade ögonblicken som jag blir som mest drabbad.
I de två nya spåren från kommande skivan serveras vi just detta, avskalade ögonblick vid pianot. Både ”I Love You All the Way” och ”Never End Up” skvallrar om att nästa skiva kommer att bli ännu bättre än debuten. Det känns inte alls särskilt långsökt att Per Bjurman får rätt om konserten på O-baren. Det här kan mycket väl bli en kommande klassiker som folk ljuger om att de såg. Nästa gång Luke Elliot kommer hit lär det krävas en betydligt större lokal.
