Jag förstod tidigt att jag inte var som alla andra. Att det var något annorlunda med mig. Det accepterades inte att vara vad de såg som konstig. Att jag sa till dem att jag älskade bröderna Marx film En dag på varuhuset, att jag hade den på video och hade sett den många gånger om tills jag nästan kunde recitera den utantill. Hur Fred Astaire, Frank Sinatra och många av mina tidiga tonårsidoler var människor från svarvita filmer och inte det tidiga 90-talets popidoler från Trackslistan.
Musiken hade inte riktigt tagit mig än. Jag hade inte riktigt förstått men jag fattade att det var något jag drogs till. Jag minns hur soundtracket från filmen om The Doors spelades om och om igen på klassrummets fyrkantiga skolbandspelare och hur Nirvana sedan slog igenom med buller och bång och vände upp och ner på allt vi visste om hur populärmusik skulle låta.
Jag förstod inte ännu att musiken även kom med ett pris artisterna var tvungna att betala för att massorna skulle nås av den fantastiska konst de hade att presentera. Att det någonstans i den sena 20-årsåldern fanns någon form av legendarisk gräns med en alldeles för hög prislapp. Stressen. Ångesten. Det tudelade i att öppna sin själ för att visa sitt riktiga jag.
Det var först senare jag fattade att konst inte skapar sig själv. Att det krävs en själ som vågar att se inåt för att kunna visa det utåt, för att få utlopp för ren och sann konst. Att det var på insidan, bland fantasierna, bland de konstiga och illvilliga tankarna som konsten skapades. Att de artister som plågades av djävulen och ängeln på varsin axel var de som skulle komma att gå långt. Längre än alla andra.
Det var då som musiken fullständigt sköljde över mig. Tog över min kropp och mina tankar. Jag förstod att brustna hjärtan kunde stillas (men dock inte lagas) av en vacker melodi där någon annan satte ord på vad just jag tänkte. Jag började förstå att det fanns andra som tänkte som jag; allt för viljan att vilja laga sig själv.
Medan andra gick vidare med sina liv grävde jag mig ner djupare och djupare i mig själv och började förstå hur ont jag själv hade på insidan och det var det som gjorde att jag fick utlopp för fildena deutschland, konstigt tonårshjärta när jag sedan började skriva låtar själv. Det var någonstans där inne alla jobbiga tankar fanns som gjorde jävligt ont, men jag fick berätta om dem. Det gör fortfarande ont ibland. Det är därför du läser den här texten. Tangentbordet är ett av mina utlopp.
Jag har själv lyckats stilla ångesten med åren. Med hjälp av olika knep vet jag hur jag stannar upp och ser på min vardag.
Alldeles för många av de artister som sagt adjö de senaste åren kunde inte hitta knepen. De kanske fanns där, men i slutändan fungerade de inte. Karusellen gick för fort och den gick inte att stanna.
I ett hotellrum sitter Tim Bergling med ansiktet djupt nedgrävt i händerna med människor runtomkring sig som vägrar lyssna på hans rop på hjälp. Det gör fysiskt ont i hjärtat av att se hur han lider. Redan där misstänkte jag att det snart skulle vara över för honom. Som i Donnie Darko såg jag orken rinna ur honom. Hur den gick före honom och visade vilket öde han skulle gå till mötes.
Via en tweet häromdagen säger Scott Hutchison (Frightened Rabbit) farväl med de korta orden ”I’m away now. Thanks.” varpå han senare hittas död.
Kurt Cobain, Amy Winehouse, Chester Bennington, Chris Cornell… Kan vi snälla få det att sluta nu? Kan vi börja prata om psykisk ohälsa och vad musikbranschen kan göra åt det? Kan vi försöka komma fram till vilka förebyggande åtgärder som kan tas och vad som kan göras innan det händer igen? Karusellen har förlorat sin broms och snurrar nu för vinden.
Jag är lite trött på att vi ofta ser en person som en legendar bara för att hen försvinner från oss i förtid. Vi måste istället börja prata om psykisk ohälsa inom musikbranschen. Nu. För att de konstnärer vi älskar ska orka så att de kan fortsätta skapa vacker musik och inte försvinna från oss alldeles för tidigt. Oavsett genre.
Den här veckan är det Mental Health Awareness Week. I år ligger fokus på den fruktansvärda stressen som kan drabba vem som helst med för mycket som snurrar i huvudet. De tankar när allt går för fort och det är omöjligt att stanna.
Kan vi stanna upp? Kan vi snälla prata? Kan du svälja din stolthet och be hjälp om du behöver det? Du förtjänar att leva ditt liv.
