Sleaford Mods är ett overkligt band. I grunden rör det sig om minimalistisk electropunk som framförs av två män som båda närmar sig femtio. Andrew Fearn lägger de smakfulla basgångarna och melodierna i studion och gör inga tillägg till detta live. På Kägelbanans scen har han som roll att klicka igång låtarna på sin laptop, som placerats på två tomma ölbackar, och sedan dansar han lite lojt med den ena handen i fickan och den andra runt en ölflaska. Resten av jobbet sköts av sångaren Jason Williamson. Eller ja, sångare och sångare. Det krävs en del välvilja för att kalla hans prestation vid mikrofonen för sång i ordets rätta bemärkelse. I låten ”Time Sands” närmar vi oss något som faktiskt liknar sång, till och med mer så live än på skiva. Det får dock ses som en parantes i sammanhanget och det är verkligen inte skönsång som gör Sleaford Mods till en så pass stor upplevelse live.
Williamson är en agitator som inte skyr några som helst medel för att få fram sitt budskap. Hemmasnickrad rap, ”sång”, growl och pruttljud är återkommande delar av reportoaren. Det ser hela tiden ut som att han ska explodera och det är just i den här desperationen som Sleaford Mods har sin huvudsakliga styrka.
Det vore lätt att avfärda det hela som en kul grej, mer en gimmick än ett band att ta på allvar. Men då har man lyssnat med ett halvt öra och det går inte när du ser Sleaford Mods live. Det är lite som att Iggy Pop fått ett barn med Joe Strummer, fött upp barnet på en diet av tjack och alkohol och sedan satt honom i scenskola hos en homosexuell gyminstruktör från 80-talet. Det kan ju låta som ett lite märkligt barn när jag beskriver det så, och det stämmer. Williamson är ett i allra högsta grad märkligt barn, liksom en fullt naturlig konsekvens av överklassens övergrepp mot underklassen.
Med välpumpade biceps som är täckta av tatueringar håller han så hårt i mikrofonen att knogarna vitnar, och brölar med en manlighet värdig en lastbilschaufför frånTexas den ena stunden. För att tacka publiken med utstuderat fjolliga rörelser och förställd gayröst lite senare. Det är lika svårt att sätta hans scenpersona i ett fack som det är att genrebestämma musiken.
Fast det är i just den här smått schizofrena ”vi skyr inga medel”-approachen till sin publik som hela styrkan vilar. Budskapet är ändå konsekvent och Williamson sparkar hela tiden mot samma port. Det här är arbetarklassgrabbar som spyr galla över klassklyftor och orättvisor, punkt slut. Det blev också tydligt när fjolårets English Tapas släpptes, efter Brexit och efter Trump.
Även om oroligheterna och dagsaktuella händelser figurerar som pusselbitar i texterna är attityden i princip oförändrad. Sleaford Mods har varit lika förbannade sedan dag ett och att lyssna på deras tidiga skivor i dag är som att lyssna på profetior till dagens verklighet. Som om dessa herrar är minst förvånade av oss alla över den antidemokratiska utveckling som skett sedan bandet startade 2007, eftersom de redan rustat sig för detta och beväpnat sig i över tio år.
Arkivbild, Debaser Hornstulls Strand, 2017-09-28
