Det råder delade meningar om när det som kallas goth metal egentligen skapades. Vissa vill gå så långt som att kalla Black Sabbaths självbetitlade album från 1970 för ”det första goth metal-albumet”. Enligt den mest vedertagna historiebeskrivningen tillhör Paradise Lost de verkliga pionjärerna. Det brittiska death/doom-bandet föregick landsmännen i My Dying Bride och Anathema några år med att låta keyboards och gotiskt stämningsbyggande ta plats i musiken.
1988, samma år som Paradise Lost började spela ihop i Hallifax, bildades ett annat dödsmetallband i Täby. De kom att ta namnet Tiamat. Även Tiamat övergav tidigt den aggressiva extrem-metallen för ett – på samma gång mer lättillgängligt som konstnärligt utmanade – sound, där storslagna synthmattor och kvinnliga bakgrundsvokalissor blev minst lika viktiga som de tunga gitarrerna. En resa som de inledde med albumet Clouds (1992) och som nådde fulländning bara två år senare med Wildhoney (1994).
Ikväll spelar Tiamat de två ikoniska, genreavgörande 90-talsalbumen i (nästan) sin helhet. Första set består av de åtta låtarna från Clouds. Tiamat var fortfarande en dödsmetall-akt när skivan kom men stack ut med det långsamma tempot och de atmosfäriska syntharna som vilar som en osalig ande över hela albumet.
Under inledande ”In A Dream” och titelspåret ”Clouds” känns det lite trevande. Johan Edlunds sångstil har förändrats och han låter väl inte riktigt lika ondskefull då han hellre pratsjunger med sin karaktäristiska baryton än återgår till growlingen från extremmetall-tiden. Framme vid ”A Caress of Stars” lyfter det och albumets avslutningsnummer ”Undressed” blir en av kvällens höjdpunkter när den dras ut till en lång och förkrossande tung mörkermässa.
Tiamats blygsamme envåldshärskare Edlund lämnar scenen en kort stund därpå och det är dags för andra set, där (nästan) hela Wildhoney följer. Och det märks att många av oss som har följt bandet länge har längtat efter det här. Nu lyfter det ytterligare en nivå!
Tiamat gör ett mycket bra jobb med att återskapa sitt kanske mest klassiska material, även utan de gästartister som präglar Wildhoney. Jag står med hjärtat i halsgropen från inledande riffet i ”Whatever That Hurts” till Roger Öjerssons avslutande solo i storslagna, naturromantiska ”Gaia”. Edlund känns mer komfortabel och sätter såväl vackra, Pink Floyd-trippiga ”Do You Dream Of Me” som den hårdare sången i ”The AR”.
Efter en och en halv timme tung goth metal-historia är det dags för extranummer. Kvällen avslutas med ”Vote For Love”. Kanske det närmsta en popdänga Tiamat någonsin kommit.
