Den 13 juli släpps Dirty Projectors nya album Lamp Lit Prose – ett och ett halvt år efter den självbetitlade föregångaren och redan nu finns lovande singeln ”Break Through” att lyssna på. HYMNs Alvar Johansson har pratat med David Longstreth med anledning av den kommande skivan.
”Break Through” kom för någon vecka sedan och jag tror att jag fick uppleva den på bästa sätt: under en cykeltur genom stan samtidigt som försommaren slog ut. Men jag kunde inte undgå att känna att den verkligen var ett steg bort från Dirty Projectors-skivan i både atmosfär och sound. Var det ett medvetet val?
– Kul att höra att den funkar så bra med våren! Jag tror nog att jag alltid varit ute efter att skapa en grupp skivor, eller samlingar med låtar, från den här tiden som etablerar ett brett spektra av känslor och upplevelser. Så då blir detta nog det naturliga nästa steget. Det känns verkligen spännande.
Ljudmässigt verkar den nästan närmare Bitte Orca än något annat.
– Människor fastnar nog vid olika sorters ljud. Personligen så är jag väldigt rastlös, men jag älskar band som t.ex Ramones som har sitt eget sound och där varje ny skiva är en del av ett universum. Fast någonstans så gör jag nog det motsatta, och det särskilt med Dirty Projecto rs. Där släppte jag taget om allt jag jobbat med tidigare; alla andra sångare och soundet vi byggt upp.Då är Lamp Lit Prose betydligt mer fritt. Jag har redan kastat ut allting, nu vill jag bara skapa ledigare och roligare låtar. Då blir nog soundet därefter.
Så då är det kanske lite mindre ambitiöst än dina förra projekt?
– Lamp Lit Prose är inget konceptalbum, så varje låt kan fungera mer eller mindre för sig, även om de ger en viss känsla när de sätts på rad. Men målet var definitivt inte så stort, och det var annorlunda.
Omslagsbilden, och symbolen med de två färgerna, har du använt på ett flertal sätt förut. Vad är tanken bakom det?
– På ett sätt så är det bandets emblem, men kanske är det mer löst än så. De två formerna, och färgerna, som interagerar passar med idén om både hopp och oro på ett sätt som att de nästan känns som en projektion av något. Det är en öppen tanke och en öppen form, och det är nog därför vi kunnat återanvända den. Jämfört med den färglösa varianten från Dirty Projectors känns denna mer som en symbol för balans och hopp. Kanske också det där cykliska som genomströmmar livet.
Passar det skivans nya teman? Om plattan ens har ett genomgående tema?
– Låtarna är mer än något annat sammanknutna av tiden de spelades in och skrevs. Men det är nog absolut en skiva om både optimism, och om att hitta sin tro och optimism.
Dina texter är ofta fulla med referenser och konnotationer. Var tror du att du kommer ifrån som berättare?
– Haha, alltså ett ”Dave Longstreth-starter pack”?
Haha, ja absolut!
– Det är svårt. Jag tror att alla arbetar genom vad de vet, älskar och känner till. På det sättet är jag inte alls annorlunda. Och musik är ju så flexibelt, en låt kan vara allt ifrån en känsla till en liten film i sig. Men en idé jag gillar mycket är den om översättning, hur ord och idéer kan variera beroende på hur de översätts. På ett sätt så är det också en sorts projektion.
Du fick ju också kliva fram mer än vanligt som berättare på Dirty Projectors. Många av texterna var rakt av ur första person och verkade väldigt självutlämnande. Samtidigt så var de inte alls helt baserade på personliga upplevelser, eller hur?
– Berättaren på Dirty Projectors kom från den där idén som finns i hip-hop där man spelar en karaktär. En karaktär som kan vara en fraktion eller nyans av vad man själv är, eller en form av vad man kan bli. Den idén om ett persona omfamnade jag. Samtidigt så tog många det bokstavligt. Det är någonting som ofta händer i musik tror jag.
Kan man jämföra det med hur en skådespelare t.ex sällan anklagas för att ”vara sin roll”
– På ett sätt så har vi nog alltid svårt att separera konstnär och karaktär oavsett medium, men det sker nästan aldrig med musiker. Jag förstår det dock, personligen så bytte jag från en viss typ av texter till en annan och tog på mig en roll som ingen sett mig i förut utan större väsen kring det. Jag förstår att lyssnarna blev förvirrade.
Idén med att delge personliga berättelser med världen, och att de sen stannar där utanför din egen kontroll, skrämmer det dig någonsin?
– Nej, för mig så är det ändå musik och fiktion. Men jag älskar idén om att ha skapat någonting som är mångsidigt och verkligen innehåller ett så brett spektra av känslor, och att kunna se tillbaka på det. Dirty Projectors var en kanalisering av svåra och fula känslor, och det var ett svårt album att skapa och krävde en tro till publiken. Men jag är ändå stolt att jag fick ut det.
Ja, du har arbetat med projektet Dirty Projectors i snart 15 år nu. Kan du om du ser tillbaka ta in vad de åren gjort för dig?
– Från början så ville jag bara göra musik som var en förlängning av mina intressen och musiken jag själv ville höra. Det kom från både den europeiska konstmusiken och Portlands indiescen när jag växte upp. Att fortfarande få arbeta med att föra samman dem är någonting som jag är så oerhört glad och tacksam att jag får göra.
– På ett sätt så tycker jag det knyts ihop så fint på Lamp Lite Prose. Min bror spelade i bandet Dear Nora där Katy Davidson sjöng. Det var hon som på många sätt fick in mig i musiken, och jag brukade ge henne små kassetter med låtar jag spelat in. Någonstans där var det som min kärlek fick rot och jag ser Katy som en enorm förebild. Nu, 15 år senare, sjunger hon med mig på sista spåret på Lamp Lit Prose. Det är väldigt fint det, hur allt kan gå i cykler.
