Kaptenen hade glömt bort sitt leende och det tog ett tag innan han släppte ny musik. Men sedan ”Över min döda” släpptes i höstas verkar det istället inte finnas någon hejd på leendet och Kapten Röds frenetiska vilja att sprida glädje och budskap. Det är omöjligt att inte smittas av kaptenens leende, rakt igenom, när man lyssnar på den här skivan. Om ni inte tror på mig när jag säger att han har ett smittande leende, följ honom på Instagram för bevis.
Kapten Röd bestämde sig för att skapa en turné som alla skulle ha råd att gå på, med konceptet att alla biljetter bara kostade hundra kronor. Turnén och den efterföljande liveskivan Hundralappen som släpptes förra veckan, är ett manifest för hur svensk musik låter, och kommer att låta ett bra tag framöver. Det har gått en våg av svensk reggae de senaste åren och det finns ingen anledning att tro att vågen kommer att avta någon gång snart. Kapten Röd är den perfekta artisten att illustrera hur svensk musik har utvecklats till att nå en bredare publik de senaste åren. Från att ha gömt sig bakom obskyritet och mer hört hemma hos en inlyssnad skara har han smugit sig på till en betydligt vidare sfär.
Allt på skivan smittar av sig, och det är omöjligt att värja sig. I ”Rudeboy Love/Gårdakvarnar & Skit” gästar Håkan Hellström och helt ärligt känns det som ett passande av en stafettpinne vidare ner till den generation som ska föra den musikaliska traditionen vidare. Det blir ett naturligt steg från det som Håkan stått för sedan ”Känn ingen sorg” till det nya, fräschare soundet för en mer ungdomlig publik. Det blir också ett bevis på kaptenens enorma bredd, han snöar inte in sig i en enda genre.
I sina bästa stunder är det som att lyssna på en ny Björn Afzelius när Kapten Röd mässar om hur vi måste möta varandra; historier om människoöden i olika delar av samhället och utanförskap. Det är ren och skär glädje i musiken, med en stor glimt i ögat. Budskapet att alltid stå för vad du säger och stå upp när du möter motgångar är det många av dagens ungdomar som kan ta till sig av.
Det enda jag egentligen saknar på skivan är låten ”När solen går ner” med Aki från Labyrint. Den hade på något sätt fulländat den hitkavalkad som albumet trots allt bjuder på.
Det skulle inte gå att göra reggae på svenska, men precis som när hiphopen växte fram i Sverige har reggaen nu fått ta en naturlig plats. Kaptenen får gärna vara den som för en ny och fräsch tradition vidare. Den kommer att fortsätta att utvecklas i många led och har verkligen fått en självklar plats i den svenska musikfaunan.
Peps gjorde sitt jobb ordentligt en gång i tiden och nu är vi där igen, reggae funkar perfekt även på göteborgska.
[Kapten Röd, 1 maj]
