Musikjournalistikens välmående har diskuterats flitigt den senaste tiden och en vanlig tanke är att musikkritikerna har förlorat sitt syfte nu när alla kan hitta sina favoriter på egen hand via Spotify eller liknande streamingtjänster – internet är som bekant en outtömlig källa. På denna punkt ska jag hålla mig kort: det är alltid nödvändigt med en kritisk motpart till ja-sägande. Sedan får läsarna själva avgöra om de vill lyssna eller inte. Ett klimat där PR-bolag, artister och skivbolag bestämmer alla spelregler vinner ingen på.
Jag tror att de flesta är överens om att det finns brister inom dagens musikjournalistik. Betygsinflationen är bara ett av problemen. Jag kan dock tycka att nämnda debatt är totalt befriad från djupare analyser och bredare perspektiv. Och det vore intressant om läsarnas åsikter kom upp till ytan – i regel blir texterna om musikjournalistikens tillstånd väldigt interna och exkluderande. Det är trots allt till läsarna som texterna riktar sig.
DN-artikeln Musikjournalistiken angrips från alla håll ger exempelvis Sonics chefredaktör Pierre Hellqvist och Ebba Lindqvist från Ebba Lindqvist PR möjligheten att ge sin syn på situationen. En av de vanligaste ståndpunkterna är att nätmagasin urvattnar journalistiken eller att papperstidningar konkurrerar med ideella nätmagasin utifrån orättvisa villkor. Frågan är då varför inte någon representerar denna grupp i själva artikeln. Allt för ofta känns det som att den falang som jag själv representerar reduceras till ett fenomen som det talas kring, men som sällan ges plats. Det är som att nätmagasin – ett fenomen som finns över hela världen och inte bara i Sverige – blir antagonisten som ingen vågar säga namnet på.
I grund och botten är HYMN, Popmani, Popmuzik, Festivalrykten och liknande sajter ett utslag av musikintresserade människor som vill prata musik. Ända sedan 2000-talets början har 70-talsfenomenet fanzine – idag bloggar och nätmagasin – blivit en allt viktigare faktor inom musikbranschen. När traditionella medier blir reklampelare för etablerade band och artister, har de som skriver om musik på ”hobbynivå” fungerat som en nyfiken uppstickare. Internet har helt enkelt gjort det möjligt för alla att ventilera sina åsikter och det är just denna faktor som gjort den moderna musikjournalistiken intressant på riktigt: läsarna själva har med andra ord blivit betydande kulturbärare. Och detta gäller givetvis alla former av yttranden.
På 90-talet stod den traditionella musikjournalistiken på toppen – det betydde att ett fåtal, främst manliga rockkritiker, bestämde vad som ansågs vara god smak eller inte. Idag har de inte samma position och då är det inte konstigt om bitterheten lyser igenom. Sedan tar dessa kulturpersonligheter sin egen roll på för stort allvar – de mest kommersiella banden och artisterna har alltid klarat sig utan yrket musikkritiker. David Bowie, Michael Jackson, Britney Spears, Hanson, Take That eller Lady Gaga har aldrig behövt det tryckta ordet, de har överlevt ändå. I slutändan är det samma typer av musiker, både nu och då, som vinner på att uppmärksammas av någon som gillar deras musik.
Nu är jag emellertid främst intresserad av läsarnas åsikter om musikjournalistikens vara eller inte vara; ett stort antal har alltid avfärdat musiktyckande som elitism, medan andra har blivit tipsade om ett band som vänt upp och ner på tillvaron. Oavsett är jag övertygad om att många tröttnat på dagens kompisklimat, PR-maskinerier och meningslösa slentrianrecensioner. Och dessa problem går att spåra till både gammalmedia och nätmagasin. Mångfalden är dock något som vi alla ska vara glada för (och värna om). Att läsa om musik har aldrig varit lättare och perspektiven är långt fler än tidigare.
Det är få saker som är bestående och i likhet med samhället i övrigt har läsandet förändrats de senaste decennierna. Konsumenterna, det vill säga läsarna, bestämmer i högre grad själva var de hittar sin information och då blir det automatiskt lättare att besöka nätet än att köpa tryckta utgåvor i närmaste butik. Jag avrundar med att vända mig direkt till er läsare.
Tycker ni att dagens texter saknar värde och att allt var bättre förr? Eller är förhållandet det motsatta? Vad tycker ni om att sajter sponsras av festivaler för att tipsa om sina favoritbokningar eller att undertecknad blir intervjuad på sin egen sajt?
Personligen kan jag bli minst sagt trött på klickfiskande och viljan att få så bra spridning på Facebook som möjligt. Musiken och innehållet kommer i andra hand. Det är viktigare att skaffa sig en inkomstbringande annons. Är jag bara gammalmodig och gnällig? Eller är det att kliva över en gräns när annonsörer börjar påverka innehållet?
Att vilja tjäna pengar på sitt levebröd är dock inget konstigt i sig. Men den stora frågan är var gränsen går för bristande omdöme? Vad är rimligt?
