Det är med stor förväntan jag och min flickvän hoppar på båten mot Djurgården. Vi är inte ensamma. Förutom att Susanne Sundfør har spelning, så ska Macklemore inta Gröna Lund bara några hundra meter bort från oss. Ungdomar runt omkring oss spelar hans senaste hits på burkiga mobilhögtalare. Vi går dock förbi sockervaddslukten, småbarnsfamiljerna och tar oss till Cirkus.
Innan huvudakten börjar går tre killar upp på scenen och jammar lite jazz. Trummor, ståbas och saxofon. Saxofonisten byter sedan till klarinett. Sedan saxofon och klarinett samtidigt! Det blir applåder i lokalen, vars halva publik ännu sippar vin i restaurangen utanför.
Sen är det dags för Susanne Sundfør och framför alla musiker finns ett stort skynke som i tid och otid visar märkliga visuals. Alla musiker har svarta hoodies på sig. Ljuset på scenen är svagt. Jag tänker inledningsvis att det här är ett slags intro; snart åker skynket bort, de tar av sig sina hoodies och spelar låtar som på en normal konsert.
Men det händer aldrig. Det är ett konstant mörker på Cirkus. Visuals fortsätter att köras på uppe på skynket som påminner om en skärmsläckare från Windows XP. De svarta hoodiesarna sitter kvar på musikerna, som till och från jammar fram egna små solon på sina respektive instrument i slutet på olika låtar. Inte för att man ser dem särskilt tydligt. Skynket framför gör dem suddigare och den knappa upplysningen på dem känns som ett svagt månljus.
Det blir aldrig någon normal konsert. Det spelas inte ens några låtar från tidigare skivor. Ingen ”Fade Away”. Ingen ”Silencer”. Ingen ”White Foxes”. Inga låtar från tidigare samarbeten med M83 eller Röyksopp.
Jag antar att det här är ett problem som uppstår när en artist släpper nytt och bara vill spela sitt nya material. Om artisten bara har ett debutalbum och släpper en ny skiva är det rimligt att mestadels spela från den nysläppta och någon enstaka låt från första. Men Susanne Sundfør är inte någon nybörjare längre. Hennes tidigare skivor har fans. Med sina slutsålda konserter har hon inte omfamnat det faktum att hon är en enormt uppskattad artist. Istället har hon lagt enorma resurser på en pretentiös estetik formad enkom av det senaste albumet.
Med det sagt har konserten ändå sina höjdpunkter. När låten ”Undercover” går igång känner jag rysningarna komma. Direkt därpå en irritation över den missade potentialen. Minnen från hur jag stått som förbländad på tidigare Susanne Sundfør-konserter under en längre tid och inte bara under en specifik låt.
I slutändan är det här en trött besvikelse, där dess största behållning är att förbandet spelar saxofon och klarinett samtidigt.
