Hans-Olof Svensson har lyssnat på Ritchie Blackmore’s Rainbow liveutgivning Memories in Rock II men rekommenderar nybörjaren att starta med de mer klassiska inspelningarna och bjuder därför på en spellista med Blackmores bästa spår.
Mannen i svart. Nej, inte Johnny Cash, utan Ritchie Blackmore, den mytomspunne och minst sagt egensinnige demongitarristen som efter mer än femtio års karriär fortfarande är aktiv.
Ritchie Blackmore började som studiomusiker åt diverse grupper i sextiotalets Swinging London och blev som grundare av Deep Purple pionjär inom en rad olika genrer från kvasiklassisk, ibland funkig, ibland poppig progrock i kråsskjorta à la Carnaby Street till tidig ”metal” vid samma tid som Black Sabbath och Led Zeppelin. Med gruppen, eller rättare sagt soloprojektet, Rainbow, gick han vidare och lade grunden för drakar & demoner-metall i mitten av sjuttiotalet och blev stilbildande för åttiotalets radiovänliga, pudelpermanentade LA-rock.
Med ett utseende som omväxlande påminner om Black Adder och Mr Bean, och en personlighet som förenar den förstnämndes illsluga list med den senares förmåga att orsaka förödelse omkring sig, har Blackmore gjort sig fruktad. Det krävdes en del för att imponera på Lemmy, men Blackmore vann Motörhead-basistens beundran när han sövde ner en turnémanager som råkat i onåd och skickade denne naken, utan papper, inlåst i en bil utan nycklar på färjan till Island. Inte bara över kanalen till Frankrike eller Belgien som en nybörjarskämtare kanske skulle ha gjort, utan till Island.
Eller vad sägs om den kolossala California Jam-festivalen 1974, där Ritchie först provocerade publiken genom att låta dem vänta i en timme på Deep Purples entré. Det stod ju i kontraktet att gruppen skulle spela i skymningen, och då ska ingen liten funktionär komma till självaste Ritchie Blackmore och säga att det är dags att gå på nu när det fortfarande är ljust. Väl på scen anföll Ritchie en tv-kamera med yxan, alltså gitarren, i högsta hugg och råkade sätta eld på dekoren när en pyroteknisk effekt i en förstärkare snedtände. Deep Purple fick göra snabb sorti i helikopter för att undvika ordningsmakterna.
Men idag är Ritchie Blackmore 73 år gammal och det var nog riskfritt att ta med familjen på det återförenade Rainbows festivalspelningar 2017, som dokumenteras på två cd plus dvd i utgåvan Ritchie Blackmore’s Rainbow – Memories in Rock II. ”Återförenat”, förresten? Nja, Ritchie har satt ihop ett nytt gäng musiker i ett ”band” vars medlemsomsättning nog enbart överträffas av The Fall.
Intervju-dvd:n är uppfriskande ärlig med att det handlar om nostalgi, minnen, att ”have a blast on the Strat”. Det är ingen anpråksfull indie där gruppen ger sig ut för att ha något nytt konstnärligt att förmedla. Vi river av de gamla låtarna några gånger till, för folk tycker att det är kul. Inte mer än så.
Traditionellt anses Ritchie Blackmore bära ansvaret, eller om man så vill skulden, för en generation hypertekniska, klassiskt influerade gitarrister som exempelvis Yngwie Malmsteen, som slungar sig huvudstupa nedför den spegelvända frygiskt oktatonala skalan i överljudsfart på frekvenser som bara hundar kan uppfatta och bara medmusiker uppskatta. Men det är egentligen inte alls så Ritchie själv spelar. I stället improviserar han melodier och skapar stämningar. Less is more och snabbare är oftast inte bättre. Alltså för lyssnaren.
Blackmore har aldrig varit mycket för att repetera, och det märks. Det är ganska lösa arrangemang med mycket utrymme för spontanitet. På gott och ont. Ibland får jag för mig att han inte har bestämt i förväg hur han ska kompa i versen på en viss låt, utan testar olika varianter efter hand. Så när Blackmore någon gång på Memories in Rock hamnar snett i ett solo är det svårt att skylla på ålder. Precis så här lät det på sjuttiotalet också. På det viset är allt som det ska vara.
Det är mer dämpat både till volym och tempo, men också mer nyanserat, framför allt från Blackmore själv. Det är classic rock, inte ”metal” eller egentligen ens ”hårdrock”.
Vokalisten Ronnie Romero gör ett starkt jobb med att tolka alla Blackmores gamla avlagda sångare (Gillan, Coverdale, Hughes, Dio, Bonnet och Turner) utan att ge sig på direkta imitationer. Men med de höga tonerna i Ian Gillans paradnummer ”Child in Time” kämpar även Romero förgäves. Eller rättare sagt: han träffar dem, men det låter ändå inte rätt. Det är nog ändå sant att ingen kan sjunga, eller skrika, som Gillan. Inte ens Gillan själv har kunnat det på många år. Men det är en annan historia.
Och till sist, som för att visa att undrens tid inte är förbi, bjuder Ritchie Blackmore’s Rainbow på en ny (!) låt. ”Waiting for a Sign” är ett bluesigt spår som håller alldeles utmärkt Rainbow-klass. Alltså ett högt betyg.
För dig som följt Blackmore i alla år, och kanske rentav var på plats, är den här utgåvan som en måhända lite onödig souvenir från semestern. Man köper den och ställer i hyllan. Hur trevlig och faktiskt ganska lyckad den här dubbeln än är, kommer jag aldrig att börja här när jag får lust att spisa lite Blackmore.
Du som precis ska upptäcka Ritchie Blackmore skulle eventuellt kunna börja med Memories in Rock II, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar det. Gå till de klassiska inspelningarna först. Och därför har vi en playlist bifogad, som sträcker sig från progpop med Deep Purple i slutet av sextiotalet till tyngre rock med sentida Rainbow. (Renässansprojektet Blackmore’s Night hoppar vi över här).
Bruksanvisning: lyssna på hela det kvasiklassiska eposet ”April” med kyrkorgel och stråkensemble. ”Okej, men vafan, låten är tolv minuter lång” tänker du kanske. Lyssna på hela och tacka mig sedan.
