”Styr du orkestern eller sitter du tyst på andrafiol?”
Det finns en scen när konserten precis börjat på Elghammar slott utanför Gnesta i Sörmland, då kameran panorerar över från Hertig Charles-Louis d’Otrante (också kallad Charlie) till en svettig Organismen på scenen, och då känns det nästan som att de två är samma person.
Per Sinding-Larsens dokumentär Hertigen och Organismen berättar historien om två vitt skilda personer, med två vitt skilda livsöden som på något sätt passar ihop ändå. Den ena som konstnär och den andra som ofrivillig gårdsherre med ett ansvar han aldrig bett om att få.
Charles-Louis d’Otrante är ättling till Napoleons beryktade polisminister Joseph Fouché och fick ta över Elghammar när hans mamma blev sjuk. Han berättar om sin uppväxt, att känslor aldrig har fått ta någon plats i livet och att Organismens musik fick fylla ett känslomässigt hål som funnits länge inom honom. Bland alla tavlor och kulturella artefakter får även en bild på Dogge Doggelito ta en liten liten, om än undangömd, plats.
Nu, istället för att boka ännu en stråkkvartett till den årliga konserten, väljer Charlie att för en gångs skull göra något för sig själv istället för att följa traditionen.
Det kan vid första anblick tyckas lite komiskt att just det här mötet äger rum. Det förväntas en komisk effekt av de tvära kasten mellan två världar, men den infinner sig aldrig riktigt.
Charlies historia om sin uppväxt, tvånget att revoltera för att på något sätt hitta sin egen väg och sitt eget uttryck, i kombination med Organismens introverta själssökande gör att det udda paret vävs ihop till nästan en och samma person. För det handlar om ett sökande. Ett sökande för att på något sätt hitta en plats.
Organismen har aldrig riktigt fått det publika erkännande han så väl förtjänat. Han har ändå sprutat ur sig låtar, samarbeten och nya idéer i tjugo år. Inom genren är han välrespekterad men betydelsen för genren har aldrig riktigt nått utanför subkulturen. Precis som Hertig Charles uttrycker det: att hiphop, trots dess 40-åriga existens, alltid fått slå underifrån.
Det är också kontrasten mellan Hertigen och Gudfadern från Luthagen. Den ena fick allt tilldelat fast han inte valt det och den andra har fått kämpa från botten och ibland inte ens haft råd att betala hyran.
En annan gemensam nämnare är ensamheten. Trots att Hertigens fästmö också bor på godset blir hans ensamhet på de enorma ägorna ägorna nästan plågsamt närvarande. På samma sätt skildras Organismen genom ensamma morgnar med en kopp te, eller som han själv uttrycker det när han kokar te med en hederlig gammal tekastrull: ett dansande sällskap i köket. Väl avskärmad från fördomar om hiphopestetiskt glitter och glamour. Han har han alltid gjort som han vill. Alltid på sitt sätt. Ofta ensam.
Hertigen och Organismen är en fin berättelse om hur historia kan mötas från två olika håll. En flera hundra år lång historia och en tjugo år lång karriär som når sin kulmen och är historiskt betydelsefull för en hel genre.
Den bakbelysta Organismen med glorian på sniskan får på något sätt leva som hertig han också, om så bara för en kväll. En kväll då båda två får styra orkestern och andraviolinisten glatt får hålla sig i bakgrunden.
