”Det här är rockens framtid!” – en intervju med Shame

När det brittiska postpunkbandet Shame kommer till Stockholm är det bäddat för en högljudd upplevelse. HYMNs Fredrik Langrath såg dem live men hann också göra en intervju med ett av få band som lever upp till epitetet ”Rockens framtid”.

”Don’t take yourself so fucking seriously. Just enjoy yourself!” Charlie Steen kastar mikrofonsladden bakom sig, låter den hänga längs med ryggen. Han sträcker händerna i luften och dansar (?) eller får ett epileptiskt anfall. Ljudnivån från publiken inne på Bar Brooklyn är öronbedövande och ”jag var där”–stämningen är ett obestridligt faktum. Min vän som står bredvid utbrister ”Det här är rockens framtid!” och jag förstår precis vad han menar. Där och då är Shame verkligen rockens framtid, och jag tror att alla i lokalen känner samma sak.

Någon gång vart tionde år dyker det upp ett osnutet rockband som faktiskt kan leva upp till hypen från brittisk press, och Shame är ett sådant band. ”Just enjoy yourself” skriker Steen igen och tar ett steg ut, två steg ut, tre steg ut. Pojkspolingen gör en Iggy! Han promenerar på publikens händer och axlar, rör sig runt i lokalen och döper folk i öl, vatten och svett. ”Just fucking enjoy yourself” – exploderar i en ny epilepsidans, fortfarande ståendes på publiken, som tar emot honom när han faller och för honom tillbaka till scenen. Steen känns lite som en baptistpräst och fotbollshuligan på en och samma gång.  

Väl tillbaka på scenen reser han sig upp för att sedan falla ihop lika snabbt igen. Sedan upp igen för att studsa ikapp med basisten John Finerty som förutom att vara basist i Shame tycks träna inför VM i jämfotahopp med bas. Det är ett jävla tumult på scenen med medlemmar som hoppar in i varandra, ramlar och reser sig igen. Mixerbordet som är placerat precis intill scenkanten tvärdör som en naturlig följd av det pågående kriget på scenen. Steens mikrofon dör och strax därefter slocknar hela mixerbodet. Det blir inga extranummer och det behövs inte. Det finns inget mer att säga efter detta. Shame kom, sågs och dödade mixerbordet.

Det är svårt att smälta att den Steen jag ser på scenen är samma man jag ser sittandes vid matbordet inne på Debaser ett par timmar tidigare. Där sitter han nedböjd över sin tallrik och djupstuderar maten på sin tallrik. Han svarar inte på några frågor som inte är direkt riktade till honom, utan låter de andra medlemmarna sköta snacket, framförallt trummisen Charlie Forbes och gitarristen Sean Coyle-Smith som båda är extremt pratglada. Stundtals är det lite som att intervjua Piff och Puff. Steen är absolut inte otrevlig eller dryg på något sätt, utan snarare eftertänksam och lite blyg. Att han ett par timmar senare ska förvandlas till en perfekt korsning mellan Ian Curtis, Iggy Pop, Jello Biafra och en baptistpräst som vuxit upp på meskalinkaktus och crack är helt otänkbart.

Hur känns turnén så här långt?

Sean: – Alltså det har fan gått smidigare än vad jag först trodde. Vi har ganska snabbt lärt oss lite om vad man bör göra och vad man absolut inte bör göra. Turnén pågår ju i drygt fyra månader och sedan ett litet break innan festivaltiderna kör igång på allvar. Det är så klart vår längsta turné så här långt så vi har inte jättemycket att jämföra med, men på det stora hela har det gått bra. Förhoppningsvis är det också vår längsta turné någonsin [skrattar].

Charlie: – Det här är vår stora avskedsturné.

Hur har ni tagits emot?

Sean: – Alla älskar oss givetvis och det är ju roligt att folk har så god smak. Men alltså USA var helt galet. Vi har aldrig haft möjlighet att utforska landet tidigare och nu fick vi plötsligt åka runt och besöka varenda liten håla.

”Folk kunde verkligen låtarna också, vilket överraskade mig en del”

Steen: – Vi besökte väl inte varenda liten håla, men ja det var stort. Folk kunde verkligen låtarna också, vilket överraskade mig en del.

Jag läste Noiseys reportage som följde er på turné i USA och det stod där att du slutat dricka dig full innan ni går upp på scenen. Hur går det med det projektet? [Jag pekar på Charlie Steens urdruckna ölflaska framför honom]

Steen: [skrattar] – Alltså jag har ingen direkt uttalad disciplin eller nolltolerans mot alkohol innan spelningar eller så, men jag försöker att inte använda det på ett sätt där jag känner mig beroende av att få i mig alkohol för att ta mig upp på scenen.

Har du scenskräck?

Steen: – Ja, och det var väl det jag försökte få sagt i den intervjun med Noisey. Att när vi började spela fanns det inte en chans att jag vågade gå upp på scenen om jag inte var packad. Nu vågar jag det och jag föredrar att gå upp på scenen opåverkad och möta publiken med ett klart huvud. Men jag blir fortfarande nervös och det är inte lätt alla gånger.

Sean: – Jag tror det gäller oss alla också att vi i början var helt hänförda av det faktum att vi fick gratis alkohol, och att vi försökte få i oss så mycket som möjligt av den. Men sen när man turnerar lite mer omfattande blir det snabbt tydligt att det liksom inte går…

”Vi är fortfarande i inlärningsfasen och lär nog fortsätta att lära av våra misstag”

Charlie: [bryter in] – …att bli totalt jävla urspårad varje kväll? Alltså vi har ju haft några riktigt vidriga upplevelser.

Sean: – Ja, och det kan ju fortfarande spåra ur rätt ordentligt. Men inte varje kväll. Vi är fortfarande i inlärningsfasen och lär nog fortsätta att lära av våra misstag ett tag till.

Är Shame en välfungerande demokrati?

Charlie: – Absolut! Jag bestämmer vilka regler som gäller och om dessa inte efterlevs så drar jag alla inför rätta. Shame-court brukar vi kalla det.

Sean: – Nej, men alltså ingen av oss har någonsin spelat i ett annat band, så ingen har något att jämföra med. Vi har spelat ihop i fyra år nu, men känt varandra sen vi var små barn och det har liksom inte förändrats så mycket, utan vi fungerar bra ihop och har inga stora gräl typ någonsin egentligen. Det här är vår första tugga av äpplet så att säga.

Charlie: – Gott jävla äpple.

Ni hade ju ett rykte om er som liveband i Storbritannien redan innan skivan. Var det svårt att överföra den energin i studion?

Steen: – Alltså det fanns ingen plan överhuvudtaget.

Charlie: Nej, vi hade ju ingen jävla aning om vad vi skulle göra i studion.

”Men folk sa typ att om stället överlevt Noel och Liam så överlever det oss också”

Steen: – Men sen insåg man snabbt att vi inte behövde tänka så mycket överhuvudtaget, annat än på just den där energin då. Folk tänkte liksom åt oss.

Sean: – Tala för er själva. Det fanns ett par jävligt väl förberedda och sjukt snygga gitarrpartier där som jag filat på till perfektion.

Charlie: – Men vi var ju jävligt bortskämda som fick spela in vår första platta i Rockfield studios. Fan Queen spelade in Night of the Opera där och Oasis spelade in sina bästa grejer där och sen vi [skrattar].

Sean: – Och Zeppelin får du inte glömma!

Steen: – Vi var lite för vilda där en kväll och bad om ursäkt för det. Men folk sa typ att om stället överlevt Noel och Liam så överlever det oss också. Alla var ju så proffsiga där och vi hade redan alla låtar, så fick andra hjälpa oss att få det att låta rätt.

Vilka är era största influenser som band?

Steen: Eddy Current Suppression Ring är nog den största influensen för oss som band. Rätt okänt band som aldrig riktigt slagit utanför Australien.

Sean: – Och Television, Joy Division och sådana saker.

Television kan jag verkligen höra i era lager av gitarrer.

Sean:  Tack! Det hoppas jag. Det är faktiskt ingen av oss som varit riktigt nere i den riktigt opolerade punken, du vet lo-fi grejer utan melodier. Fan vi gillar inte ens Sex Pistols, utan alla föredrar The Clash.

Charlie: – Vi har fått rätt mycket kommentarer om att skivan låter så pass bra och det är rätt komiskt. Folk förväntar sig nästan lo-fi-produktioner av punkband och att allt ska låta som skit för att vara äkta.

Sean: – Och vår platta är rätt hi-fi sett till produktionen i stort. Du kan lyssna på den i ett bra ljudsystem och höra alla delar och detaljer.

Här lämnar Steen bordet och går iväg. Charlie Forbes förklarar att han gör sådär, går när han känner sig färdig. Jag hade förberett frågor kring texterna som var mer riktade till Steen, men för in samtalet på punkens politiska dimensioner och huruvida Shame betraktar sig själva som politiskt aktiva.

Charlie: – Alltså jag är rätt trött på att prata om politik och Brexit. För oss är det liksom helt självklart att vi är emot allt sådant. Vi är inte dumma i huvudet och vi är politiskt aktiva.

Sean: – Fast inte ett uttalat politiskt band på det sättet. Vi anstränger oss inte för att separera de två. Men våra låtar handlar mer om livet i allmänhet snarare än plakatpolitik. Fast med detta sagt älskar vi ändå om vi kan lyckas uppröra människor med åsikter vi förkastar.

Charlie: – Jag älskar ändå att vi har fått en plattform där vi kan göra oss hörda.

Och plattformen används av bandet. Tidigt under spelningen efter vår intervju hör jag Charlie Steen hålla ett kort brandtal om att musiken är till för att underhålla, att Shame är här för att välkomna alla som själva är välkomnande. Men om någon beter sig våldsamt mot någon, eller rör en tjej som inte har bett om att bli rörd, ska de åka ut med huvudet före. “This is entertainment and you should just fucking enjoy yourself!” upprepar han gång på gång. Han rör vid publiken, lägger händerna på deras huvuden och sträcker händerna i luften.

Jag är tacksam över att Shame valt att separera musiken från plakatpolitiken. Genom att dra ner det till kärnan inom oss alla och bara be om det viktigaste, att vi ska bete oss mänskligt mot varandra, känns ändå Shame som världens mest politiska band. Om det här är rockens framtid vill jag vara här och uppleva den.