Det blåser en mild americana-vind genom de fem spåren på Facepaint, och det passar Buzzy Lee riktigt bra. Hon besitter en nonchalant sorgsenhet som inte lämnar plats åt självömkan i de nakna texterna. Det är som att hon läser upp gamla dagboksinlägg och vi får komma henne nära.
Facepaint är den första EP:n Sasha Spielberg, som hon egentligen heter, släpper under namnet Buzzy Lee. Och om någon undrar: Ja, hon är dotter till en mycket känd Steven. Då har vi det avklarat.
Produktionen står Nicolas Jaar för och det finns inte mycket att klaga på där. Riktigt bra överlag, speciellt vad det gäller det instrumentala. Dock hade jag gärna sett att sången fått kliva fram i ljudbilden. Men å andra sidan bidrar det till en svävande känsla, som de kanske var ute efter. Samtidigt som det är luftigt finns det bra djup i basen, och det är inte helt lätt att få till den ekvationen.
Buzzy Lees sång har hjärta trots att den svajar ibland. Den påminner om Kate Bush och systrarna Haim. Just Haim-kopplingen hörs mest på “Coolhand”, Facepaints starkaste spår. Den har gått på repeat i mina hörlurar sen den släpptes och är så bra att resten hamnar i dess skugga. Vilket är himla synd då de andra låtarna är bra, det råkar bara finnas en väldigt hög topp.
“On the radio” låter som en ensam pianist i en vilda västern-saloon efter stängning, men med ett ljudrum som en kyrka. Vi finner även elektroniska vibbar på EP:n som gör att det känns fräscht trots att det doftar retro.
Ibland smälter låtarna samman lite väl mycket, då de är rätt lika (förutom utstickande “Coolhand”). Det känns som att man använt sig av ett specifikt tempo som ett grepp för att göra låtarna mer inlevelsefulla, men ett långsammare tempo är inte automatiskt likställt med ett mer innerligt uttryck. Det upplevs tyvärr ibland som att sång eller instrument halkar efter på ett lite obekvämt sätt till följd av vurmandet för det lägre tempot. Dynamiken på själva EP:n haltar också lite då fyra av fem låtar är ganska långsamma, och därtill att vissa partier blir sega på grund av tidigare nämnda tempogrepp.
Hade EP:n endast bestått av “Coolhand”, början på “No Her” och det helt fantastiska körarrangemanget som inleder “Walk Away” hade det varit en fullträff. Men trots ojämnheter är Facepaint en stark debut med snygg produktion och bra låtar som ändå lyckas träffa någon typ av nerv.
[Future Classic, 27 april]
