Den 18 maj släpper svenska postpunkfenomenet The Exploding Boy sin efterlängtade femte fullängdare Alarms! I måndags, 30 april, kom tredje singeln och videon ”Alarms in Silence”. HYMN passade på att ställa några frågor till Johan Sjöblom (sång), Stefan Axell (sång, gitarr) och Nicklas Isgren (keybords) i The Exploding Boy.
Många av era tidigare texter handlar om olycklig/dålig kärlek. På Alarms! verkar ni ha bytt fokus och riktar er istället mot världen (och eländet) runt omkring oss. Vad beror det på?
Stefan: – För att vi alla, på det personliga planet, är sjukt lyckliga nu…
Johan: – Visst är det mer fokus på världen och eländet omkring oss nu. Men jag tycker nog att det har varit en blandning av olycklig kärlek och hur saker är inom oss och omkring oss även tidigare. Fast gränserna är inte alltid så skarpa, så ibland har det kanske inte varit så tydligt.
Stefan: – Alltså, det är ju inte så att vi inte har skrivit om något annat än vårt eget elände tidigare. Det kanske bara har varit mer ”subtilt” då. Men kanske kommer man fram till en punkt i livet när man inser att det är rätt kontraproduktivt att sitta och gnälla över olycklig kärlek. Just för att man bara blir en gnällig jävel. Då är det väl bättre att använda den ”gnälligheten” till något bättre. Och med tanke på situationen i världen så finns det en himla massa skit att gnälla över.
Johan: – Ett exempel var när jag gjorde en text om att ha dödsångest, men alla trodde den handlade om ett elakt ex.
”Det är kort och gott helt sjukt att vi år 2018 inte verkar ha lärt oss något av historien”
Stefan: – Det är fan helt sjukt att det år 2018 finns illiberala demokratihatande, populistiska och fascistiska strömningar som vinner plats i såväl den politiska diskussionen som samhällssamtalet. Och att vi år 2018 kan se ett utbrett hat mot progressiva krafter som feminismen, antirasismen och solidaritetsrörelserna utan att varenda sund människa slår bakut mot det. Människor dör i fullständigt meningslösa krig eller på flykt från dem. Regelrätta folkmord legitimeras av dessa krig samtidigt som den stora massan av människor står vid sidan om och är helt tysta. Det är kort och gott helt sjukt att vi år 2018 inte verkar ha lärt oss något av historien.
Fyra och ett halvt år har gått sedan förra skivan Four. Vad har ni haft för er sedan dess?
Stefan: – Ja vad har vi gjort? En himla massa och ingenting.
Nicklas: – Vi har faktiskt varit aktiva hela tiden. Arrangerat om låtar, spelat live en hel del med ny trummis och basist. Och spridit ryktet om världens bästa band!
Johan: – Som Nick säger har vi inte direkt tagit det lugnt. Det tar sin tid att helt och fullt ”spela in” nya medlemmar och ändra sättning som vi nu har gjort. Och så tog det ett tag att spela in den nya plattan.
Stefan: – Sedan går det ju inte komma ifrån att vi som band är rätt så lata. Eller kanske snarare prioriterar annat. Om vi ska repa fyra timmar så brukar två av dem först gå åt att samla ihop alla med några bärs på No Name -”Söders billigaste bar” på Folkungagatan i Stockholm.
Vid ett tillfälle skämtade (?) ni om att ert mål var att få The Cure att spela låten “The Exploding Boy” live. Nu har det ju faktiskt hänt! Fanns det något uns av sanning i det påståendet?
Johan: – Va?
Stefan: – Haha, har vi verkligen sagt det?
Nicklas: – Jo, det finns en Facebooksida som enligt rykten sköts av Robert Smith själv. Där postade en amerikansk vän till oss flera länkar med våra låtar och skrev att ”det här borde du kolla in” och ”The Cure borde börja spela den låten igen”. Och han fick faktiskt lite udda och sporadiska svar! Så ja, kanske hade vi en liten del i att Robert fick upp öron och ögon för just den låten igen.
The Exploding Boy har alltid varit större utomlands än hemma i Sverige. Kanske främst i Tyskland? Vad tror ni det beror på?
Nickas: – Tyskarna har bättre musiksmak…
Johan: – Om man tänker procentmässigt på hur många människor som lyssnar på musik i Sverige jämfört med i Tyskland så är ALLA band större i Tyskland.
”Vår tid för att erövra Sverige är kanske kommen nu?”
Stefan: – Ja, vad beror det egentligen på? Har vi helt enkelt inte brytt oss om Sverige? Eller är den svenska musikscenen så tråkig att allt handlar att känna rätt människor? Jag vet inte. Men visst är det märkligt när det finns grymma svenska band – med risk att låta för pompösa undantar vi oss själva här – som exempelvis Baboon Show som knäcker ishallar nere i Tyskland men som bara är en notisspalt i Sverige. Men gråter vi över att Sverige verkar tycka att vi är skit? Not so much!
Nicklas: – Vår tid för att erövra Sverige är kanske kommen nu?
Och slutligen: Vilken är den bästa skivan som någonsin gjorts och varför?
Nicklas: – First and Last and Always med Sisters Of Mercy. Stilbildande platta med ett helt unikt sound som la grunden för en hel genre från 1985 och framåt.
Johan: – Oj, bara en alltså! Då säger jag Forever Young med Alphaville. Det var den första plattan jag köpte själv, på pressbyrån i Vallentuna. Inte en enda kass låt och den blir aldrig dålig.
Stefan: – London Calling med The Clash. För den har allt. Banbrytande på sin tid. 19 låtar utan att tumma på kvaliteten. Och så ett ikoniskt omslag på det. Ultimat!
