Dags att summera april genom ett gäng snabbrecensioner av skivor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
I’m Kingfisher – Transit
SINGER/SONGWRITER ”Sveriges främste singer/songwriter” har HYMN kallat honom tidigare, Thomas Jonsson. Med nya skivan under sitt alias I’m Kingsfisher bevisar han sannerligen detta. Låtskriveriet, texterna och melodierna är i världsklass och Damien Jurado, som Jonsson ska turnera med i höst, får passa sig så han inte blir helt utklassad på scen. Transit är ett av årets starkaste svenska släpp hittills. 8/10
Juliana Hatfield – Juliana Hatfield Sings Olivia Newton-John
POP Bostonbördiga Juliana Hatfield hade en gång i tiden (läs: 80- och 90-tal) en relativt framgångsrik karriär som indierocksångerska, först i Blake Babies och sen under eget namn. Hon var också med en sväng i Evan Dandos The Lemonheads. Men Hatfield har aldrig gett upp sitt låtskrivande och det har kommit en strid ström med skivor även efter millennieskiftet. Nu har hon gjort ett helt album med covers på Olivia Newton-John och det funkar faktiskt till stora delar utmärkt. Det rör sig om popdängor i den sortens indierocktappning som aldrig tycks gå ur tiden. 6/10
Playboy Manbaby – Lobotomobile
PUNK Förra året släppte Playboy Manbaby skivan Don’t Let It Be, ett av det årets allra bästa punkalbum. Med vansinnesenergi levererade bandet snyggt skruvad punk som inte lät som något annat. Nya Lobotomobile går i samma stil men har tyvärr inte riktigt lika starka spår. Men Playboy Manbaby skriver fortfarande låtar som inte låter som något annat och när Lobotomobile är som bäst så är det helt lysande. 7/10
Ängie – Suicidal Since 1995
HIPHOP Ängie debuterade 2016 med briljanta ”Smoke Weed Eat Pussy” – en hiphophit med en refräng som klibbade sig fast i hjärnan. Sedan dess har Ängie släppt ett antal singlar som blandar hiphop med r’n’b och Lana Del Rey-doftande pop. På Suicidal Since 1995 finns sex spår som allihop är starka nog för att vara singlar i sig samt en inte helt nödvändig cover på Velvet Underground-klassikern ”Venus In Furs”. 7/10
Grouper – Grid of Points
DRONE/FOLK Liz Harris aka Grouper fortsätter göra meditativa pianolåtar med delayad eterisk sång. Den som föll för Ruins (2014) kommer att känna igen det minimalistiska, monotona anslaget, som i många fall känns improviserat. Det är knappast några hits det handlar om, men Groupers skivor fungerar alltid som bäst om man ser på dem som hela verk. Sju spår korta Grid of Points är inget undantag, men det känns tyvärr som att skivan tar slut alldeles för snabbt. 7/10
Henric Claes – I Wake Up With The Sun In My Eyes
INSTRUMENTALT Henric Claes, till vardags gitarrist i This Is Head, solodebuterar via Adrian Recordings och han gör det med fyra filmiska stycken som hör till den vackraste instrumentalmusik vi hört i år. Varenda ton träffar rätt och trots den ordlösa framställningen berättar musiken nya historier för varje lyssning. Som den mjukaste bomull för stressade själar. Namaste. 8/10
Vogon Poetry – Life, the Universe and Everything
SYNTHPOP Göteborgska sci fi-popparna Vogon Poetry fortsätter att förvalta arvet från ”genrens” Malmöitiska flaggskepp S.P.O.C.K. Tredje fullängdaren Life, the Universe and Everything rymmer, med bland annat ”Dangers of Space” och ”The Heart of Gold”, flera av deras starkaste synthpoprefränger hittills (och även fler referenser till Douglas Adams universum än någonsin tidigare). 7/10
Dr. Octagon – Moosebumps: an Exploration Into Modern Day Horripilation
HIPHOP Kool Keith återvänder som sitt tidresande gynekolog-alter ego Dr Octacon. Det är det tredje albumet som släpps under detta namn och förutom Keith finner vi här självklart både The Automator och scratchmästaren DJ Qbert. Moosebumps håller sig till ett klassiskt boom bap-sound som förstärks ännu mer av Qberts imponerande scratchande. Texterna är lika humoristiska som de är kryptiska, men tenderar att bli lite väl svårsmälta ibland. Hiphopnostalgi på hög nivå helt enkelt. 6/10
E-40 & B-Legit – Connected and Respected
HIPHOP Det är alltid lika spännande när två gamla rävar slår skallarna ihop, och E-40:s röst passar väldigt bra ihop med B-Legit. Skivan är dock smått enformig. Det är några riktigt bra låtar med, men musikmässigt känns allt lite påskyndat och beatsen blir en aning smala. Det hade kanske inte varit lika utmärkande om det vore en tiospårsskiva, men nu är det E-40 och B-Legits skapelse vilket leder till en nitton låtar lång platta med beats som påminner om varandra. 5/10
Vanligt Folk – Svenskbotten
SYNTH/EXPERIMENTELLT På nya ep:n befinner sig Vanligt Folk långt från den enkla, högenergiska (starkt DAF-flirtande) EBM de först slog igenom med. Svenskbotten är ett fascinerande hopkok av dub, mörka ambientsjok och skeva rytmer med abstrakt, fragmentarisk cut-up-liknande poesi där absurd humor möter ett ständigt närvarande, svenskt vemod. Här finns fler gemensamma nämnare med tidiga svenska minimal wave-akter som Green’s Restaurant, Arvid Tuba och Njurmännen. 7/10
