Få skivor har varit mer efterlängtade än uppföljaren till Janelle Monáes fenomenala The Electric Lady från 2013, i sin tur uppföljare till det nästan lika bra debutalbumet The ArchAndroid från 2010. På båda dessa album, likväl som på EP-n Metropolis (2007) har Janelle blandat soul, funk, dansant rnb, pop och filmiska influenser till en tematisk story i nån slags sci-fimiljö vilket tillsammans gett henne ett tämligen unikt sound med tydligt DNA från förebilderna Stevie Wonder och Prince.
Hon har gjort det så bra att både Stevie och Prince tagit Janelle under sina vingar och både gett henne råd och låtit henne uppträda tillsammans med dem när tillfälle givits. Prince deltog även som duettpartner på en av låtarna på The Electric Lady. Hans död tog Janelle så hårt att hon uppgivit att den väsentligt försenade färdigställandet av Dirty Computer. Nu, drygt fyra och ett halvt år efter The Electric Lady, är den i alla fall här.
Janelle Monáe är bra på allt hon gör. Som skådespelare, som entertainer när hon uppträder live med sitt upp till 15 personer stora liveband och som låtskrivare och arrangör. Till råga på allt har hon under senare år ägnat sig åt politisk aktivism, inte minst frågor kring antirasism, vilket exempelvis manifesterades på den utpräglade protestlåten ”Hell You Talmbout” från 2015. Hennes potential är uppenbart utan gränser.
Men potential är en sak, resultat en annan. Hur följer man upp decenniets bästa album i soul/funk-facket (eller överhuvudtaget om ni frågar mig)?
Ja, Janelle fortsätter delvis på samma spår som tidigare men har lämnat sin tidigare android-persona Cindi Mayweather bakom sig. Låtarna på Dirty Computer är mer jordnära, personliga (utan att vara direkt närgångna) och till en mindre del politiska. Albumet känns mer konventionellt än hennes tidigare och låtarna står mer för sig själva.
Det kan jag leva med, värre är att de generellt inte är riktigt lika bra som på The Electric Lady. Produktionen drar mer åt det minimalistiska och elektroniska och känns inte på något sätt som de inspirerats av hennes tidigare så fantastiska liveshower där allt och lite till tillåtits hända. I stället känns det som att hon flirtar mer med topplistorna med en delvis tillrättalagd produktion.
Nu är det dock Janelle Monáe vi talar om och hon kan bara jämföras med sig själv. Att här i princip saknas riktiga bangers, som det fanns massor av på de båda tidigare albumen, är naturligtvis ett minus men samtidigt sjunger hon fantastiskt, reducerar sina celebra gäster (Brian Wilson, Pharrell Williams, Grimes m.fl.) till statister och är fortfarande tillräckligt unik i sitt uttryck för att undvika att helt falla in i en utpräglad mainstream-fåra. Däremot saknar jag delar av den musikaliska äventyrligheten som präglat hennes tidigare verk.
Det saknas dock inte höjdpunkter, även om man får vänta en stund innan albumet når fram till dem. De båda först släppta låtarna, raplåten ”Django Jane” där Janelle låter om möjligt ännu coolare och mer övertygande än hon brukar (Janelle är ingen naturlig rappare, mer av en agitator, vilket på något sätt gör henne roligare att lyssna på) och starkt Prince-influerade ”Make Me Feel” är båda av högsta klass. Vidare ”Screwed” som är det närmaste en banger vi kommer på Dirty Computer, lågmälda och ursnygga ”Don’t Judge Me” samt skivans mest utpräglat politiska spår, den svängiga avslutningen ”Americans” är låtar jag kommer att återkomma till många gånger.
Men Dirty Computer är inte riktigt så sammanhållen och rakt igenom enastående som varken föregångaren var (The Electric Lady är på riktigt 10/10) eller vad jag under den långa väntan på släppet tänkt att den nog skulle vara.
I valet mellan att gå vidare och bli den självklara arvtagaren till James Brown och Prince eller att bli en ganska konventionell, om än bättre än nästan alla andra, rnb-sångerska verkar Janelle, åtminstone tills vidare, ha valt det senare spåret. Det tycker jag är lite synd. Samtidigt är hon fortfarande en av samtidens mest spännande och relevanta artister, som sagt även en av de bästa sångerskorna. Vilket räcker ganska långt. Dirty Computer är absolut inget misslyckande, men inte heller den superfullträff som man eventuellt kunde förväntat sig. Hon opererar likväl på en nivå som de flesta andra bara kan drömma om.
Radiostationerna lär också älska flera av de låtar jag själv inte riktigt fallit för, och troligen kommer Dirty Computer vara albumet som gör att Janelle Monáe tar det sista steget till superstjärna.
[Wondaland, 27 april]
