Detroit-baserade Protomartyr framstår med sin taktskiftande, textmässigt överintellektuella postpunk som ett unikum bland sina genrefränder.
Kvaliteten till trots har ganska få tagit sig till Mejeriet i ett blåsigt Lund och de allra flesta har åkt hit från Malmö, vilket jag själv märker när vi alla sitter på samma tåg hem.
Jag har aldrig sett Protomartyr live förut och är inte riktigt beredd på sångaren Joe Caseys framtoning när bandet kliver upp på scen. Slafsigt klädd och med ett kroppsspråk och minspel som signalerar både surhet och förvirring tar han plats framför mikrofonen med en drink i handen. Den för stora kavajen tyngs ner av två flasköl i vardera ficka (som han sedan hinner dricka upp före konsertens slut). Förvirringen visar sig dock vara obefintlig så fort han för mikrofonen till munnen.
Spelningen öppnas lugnt men starkt med “My Children” från fjolårets Relatives in Descent. Även om Casey knappt rör sig på scen har han ändå en omisskännlig pondus som skiner som en gloria omkring honom.
Under den nästan tjugo låtar långa spelningen varvas det nya albumet ganska jämnt med de två tidigare och även en ny låt presenteras. Kvällens finaste ögonblick är när “What The Wall Said” på ett snyggt sätt glider över i “The Devil In His Youth”.
Personligen känner jag att spelningen på en del ställen saktas ner av det nyare materialet, då jag föredrar de tidigare albumen och deras explosivitet. Det bör dock nämnas att mitt sällskap under kvällen är av rakt motsatt uppfattning och att denna anmärkning är högst subjektiv.
Casey avslutar med att presentera extranumret istället för att kliva av scen och sedan återvända. “Scum, Rise!” är en utmärkt avslutning på kvällen.
I efterhand känner jag till viss del att allt låtit alltför likt sina studiovarianter för att kunna utgöra en helt hundraprocentig liveupplevelse, men det är ändå väl godkänt.
