Göteborgskvartetten Holy Now – med sångerskan och låtskrivaren Julia Olander längst fram – har hyllats långt utanför Sveriges gränser, omskrivna för att förvalta det nordiska vemodet, samtidigt som musiken fångar en varm och inbjudande atmosfär. Ungefär som att festa vid klipporna en sen sommarkväll, men där kvällen avslutas i moll framför en falnande eld. Det är mycket känslor utan att det barkar åt helvete; texterna är melankoliska, behandlar uppbrott och ungdomliga livskriser. Holy Now är helt enkelt ett traditionellt indiepopband.
Personligen är jag ett stort fan av legendariska band som The Field Mice, The Pastels och The Go-Betweens – indieband som på ett eller annat sätt omvandlat utanförskap till ett vinnande koncept. Ska en tro hyllningarna spelar Holy Now i samma liga, men i ärlighetens namn har medlemmarna en bit kvar för att övertyga på allvar. Ofta blir jag lite väl rastlös, musiken är inte tillräckligt varierad och även om jag gillar gruppens nya rakhet misslyckas vissa låtar att hålla intresset uppe.
Holy Now har sammankopplats med kanadensiska Alvvays, men i jämförelse med sistnämnda band saknar jag djupet och bredden. Och i jämförelse med exempelvis amerikanska nykomlingar som Soccer Mommy och Snail Mail låter Holy Now alltför ofta som ett småtråkigt hobbyband utan egna idéer. Mina invändningar betyder emellertid inte att det är bortkastad tid att lyssna på Think I Need The Light.
Till skillnad från förra årets EP Please Call Me Back har låtarna kortats och ljudbilden stramats upp. Öppningslåten ”Toronto”, som är det enda spåret som överstiger 5 minuter, tillhör favoriterna. Julia behandlar ett förhållande i upplösning och låtens stegrande karaktär matchar andemeningen på ett bra sätt. Därefter satsas mycket energi på skimrande poplåtar som ”Feel It All”, ”Pearl” och ”Something Real” – dessa spår ligger i samma linje som ”Wishlist” och ”Dead End”. Medlemmarna gör absolut inte bort sig, men nästa gång borde de kanske lämna trygghetszonen.
Det jag saknar med skivan, trots medryckande refränger, är således förmågan att sticka ut. Medlemmarna lyckas bäst i de nedtonade låtarna; avslutande ”Say It Again”, glimrande vänskapshyllningen ”Glowing” och underbara ”Time” berör på ett helt annat sätt än gruppens raka poplåtar. Under dessa stunder visar medlemmarna klass på allvar.
Holy Now är varken lo-fi eller genialt producerade, och även om Henrik Alsér – beundrar hans arbete med Anna Högberg Attack! – gjort ett gediget jobb, hamnar bandet lite mittemellan. Musiken blir alltför tillrättalagd, det finns inget som tar ut svängarna. Emellanåt skapar dock gitarristen Hampus Eiderström Swahn riktigt snygga gitarrslingor, som visar att det finns substans i nämnda hyllningar. Och att Holy Now kan skriva bra poplåtar visade de redan med debutsingeln ”Wake Up” från 2016, men även om I Think I Need The Light visar prov på en imponerande lägstanivå, går det inte att beskriva låtarna som oumbärliga.
[Lazy Octopus, 27 april]
