De allra flesta av oss tog det inte på allvar, men 2016 års singel ”Okkervil River RIP” var mer än bara en figurativ begravning av bandet. Med den förde Will Sheff Okkervil Rivers stundtals brutala, stundtals finstämda folkrock till sitt naturligt vuxna slutskede in på albumet Away. Ett stycke avskalad, organisk och stråkdriven folk om döden och saknaden som blir kvar. Ibland lät det lite som Van Morrison, ibland mer som ett bortglömt Disney-soundtrack. Oavsett så fungerade begravningen mer eller mindre som en comeback, paradoxalt nog.
Efter en trio mer eller mindre okej skivor vässades både instrumentation och författarskap till sin spets, och Away pyrde likt en brasa där röken stannat kvar och kontinuerligt flutit ut i nya former. Det lät, precis som titeln antydde, som ett långt farväl. Och ingen hade varit förvånad om bandet där och då packat ihop och sagt adjö på riktigt.
Men istället står vi här två år senare, och vi gör det en baspedal som dundrar four to the floor över glimmrande synthar. Allting doftar mer som Van Halen än John Prine.
Ändå var Sheff redan från start tydlig med vad som hade hänt. In The Rainbow Rain är en annan skiva, och ett helt annat sätt att hantera den frustration, sorg och vrede som kommit med att leva i USA de senaste två åren. Ett sätt att byta vapnen mot öppna armar, och folkgitarrerna mot kickdrums och syntharpeggion. Så förutom att sporta en dead-on John Lennon-look har Sheff mer och mer låtit sin folkbakgrund ge vika för en öppen omfamning av popmusiken. Glöm folk’n’roll avarten; In The Rainbow Rain har mer gemensamt med Mark Antonoffs projekt Bleachers eller powerpopen från The New Pornographers.
Skillnaden märks mest i Sheffs röst, och hur han äntligen tagit kontrollen över den svajande och sviktande skörheten som funnits där. Måhända har låtarna rört sig mot enklare melodier och lite mer förutsägbara premisser, men har å andra sidan inte Okkervil River alltid varit ett rockband? Har inte enkelheten och de slagkraftiga refrängerna varit Sheffs vapen sedan genombrottet med Black Sheep Boy 2005?
Dessutom har man den goda smaken att skriva en popskiva år 2018 som inte känns utklädd i för bred 80-talskavaj. Gitarrerna skimrar av chorus-pedaler och trummorna är enorma, men det bärs som en symbol för färg och en låtskrivare som vågat hoppas igen, mer än en ett gäng retroaktiva blinkningar. In The Rainbow Rain har plockat hem ljudbilden för effektens, och inte konceptets, skull.
Faktum är att det finns få nämnare som skulle kunna para ihop Okkervil River av idag med popstjärnorna av igår. Hur mycket ljudbilden än glimrar av konstgjorda effekter känns det fortfarande som en egen tappning av arenarock, powerpop och subtila psykedeliska tangeringar.
Kanaliseringen i allt ligger i Sheffs penna. Han har alltid varit en berättare, men först nu har han kommit in i rollen som författare och han skriver med en lätthet och lekfullhet. Ibland är det svårt att avgöra om orden ens är planerade, eller om vi bara följer hans tankegångar och formuleringarna kommer naturligt. Referensspektrat har växt, från kända kirurgiska halsingrepp till att kvävas i storstaden, men de citatvänliga poängerna har fått byta plats för en mer sympatisk och jordnära berättare.
Och visst, på pappret låter det märkligt att höra mannen som en gång sjöng: “I want to know this time if you’re really finally mine / I need to know that you’re not lying so I want to see you tried/ And I don’t want to hear you say it shouldn’t really be this way/ Cause I like this way just fine” med spottet flygande mellan tänderna, byta ut de raderna mot: ”And if you’re gonna love somebody / You gotta lose some pride / But you can’t be part of somebody else / Didn’t they tell you, honey?”
Men någonstans så känns det ändå lika naturligt som förr. Bara de gånger Sheff faller tillbaka på peace & love-plattityder om att älska sin fiende känns steget för långt.
Och medan powerpoptåget som är Okkervil River dundrar ut från stationen står The Black Sheep Boy kvar och skakar sin knytnäve mot rökplymen. Honom har Sheff dödat, begravt och lämnat för en promenad ut i sommarregnet. Och det är en minst sagt trevlig sådan.
[ATO Records, 27 april]
