Sibille Attar – Paloma’s Hand

Man varken kan eller måste älska allt och alla, men för Sibille Attar finns det rum i mitt hjärta. Hennes musik är lätt att älska. Speciellt efter fem års frånvaro. Återkomsten är både självsäker, naken och lite darrig. Hon klär av sig och sjunger om rädslorna, om behovet av att fly och modet hon varit tvungen att bygga upp på nytt. Det görs på ett coolt sätt, utan att upplevas som ett rop efter medömkan.

Resan startar upptempo med ”I Don’t Have To”, som gör allt den kan med sitt komplexa hopkok av jazzfunkigt trummande och stampande piano för att kamouflera den hjärtskärande texten. I sällskap med resterande låtar på Paloma’s Hand agerar öppningsspåret smakbrytare med sin lite ljusare framtoning. Om precis nämnda spår är som att fångas med vinden är efterföljande ”Same Old Heartbreak” som att långsamt sänkas ner i ett trångt schakt där väggarna sakta trycker sig allt närmare. Kusligare blir det med den tunga basen och gälla fiolen.

Mystiken tätnar ytterligare när trippande stränganslag och en mjuk trumpet öppnar porten till landet ”The Dread” där Sibille med en mognad röst sjunger rädslan ur sig. Hon låter finare än nånsin här. Så kylig, så lugn men samtidigt så ömtålig. Mot slutet träder två, för mig, oidentifierbara gåshudsframkallande ljud fram. Det ena låter som ett monster från barnboken Till vildingarnas land som i panik vrålar i fallet från en klippavsats. Det andra som en bisvärm. Flummigt men effektfullt.

I stort tappar Paloma’s Hand sällan fart, trots låtarnas ofta såsiga tempo. Vid vissa tillfällen är det dock som att sitta i en bil och gasa, utan att komma framåt. Jag förstår idén; att det ska hypnotisera och vara som ett mantra, men ibland gnager det bara hål i skallen istället för att sätta en i trans.

Sibille Attar må ha varit tyst i fem år, men är det något hon inte varit under den perioden är det en sömntuta. Ljud- och textkoncept på Paloma’s Hand upplevs noga uttänkt, arrangemangen putsade och melodierna giftiga. För mina öron hade lite (bara lite) mer variation varit välkommet, dock. Det blir lite segt ibland.

Med det sagt gläder det mig att hennes nya hem PNKSLM Recordings lät henne värka fram den här EP:n under sina egna direktiv (hon har gjort det mesta själv). Det hörs att den gjorts med glädje; den melankoliska vibben till trots. Hon känns stark igen.

[PNKSLM, 27 april]

7