Tim “Avicii” Bergling är död. Det känns overkligt att skriva den meningen. Overkligt och orättvist, men framförallt förbannat sorgligt.
Och det är just på grund av dessa känslor som det har tagit sådan tid att sätta sig ner och försöka skriva den här texten. Det har i princip varit omöjligt att ta in faktumet att en av vår tids största musiker inte finns längre. Till råga på allt i den alltför unga åldern 28, jämngammal med mig själv, som en sista sten att kasta i det bottenlösa hålet av sorg som många av oss just nu faller mot.
Det tog inte många år för Avicii att erövra världen. Och det har varit fantastiskt att få betrakta hans resa på avstånd via den musik han har förgyllt oss alla med. Och trots att jag inte kände honom så har det faktum att han började som en helt vanlig kille i Stockholm som tyckte om att skapa musik hemma i pojkrummet ändå gjort att man känt ett speciellt band till honom. Som ”den vanliga killen” har han varit mig, han har varit dig och han har varit en människa.
De flesta föds till popstjärnor för att de kan sjunga, de har ”det” och att de tidigt snappas upp av ett skivbolag för att sedan bli en del av den kommersiella musikvärlden – andra, några få utvalda går istället en egen väg och skapar något nytt, något revolutionerande, något som kommande generationer ska ta efter och bli en del av. Tim Bergling, 18-åringen hemma i pojkrummet i Stockholm var en av dem. Med Avicii skapade han inte bara ett nytt sound – utan han skapade också en helt ny väg för musiken.
Avicii har därför varit ständigt närvarande under i princip hela min aktiva karriär som musikskribent. Men jag ska inte komma här i efterhand och påstå att allt var hyllningar från min sida. Även om jag älskade hans musik så fanns det perioder då jag inte gjorde det. Däremot var min första kontakt med honom av det älskvärda slaget.
Det var på Sweden Rock 2011, av alla jävla ställen, i ett camp bland nyfunna vänner och en stereo. Jag minns att någon drog igång låten “Levels” och hur vi alla rycktes med i en fylledans som i princip gick ut på att hoppa vildsint och sjunga med i takt till euforiska signaturslingan. Tänk ändå, ett gäng hårdrockare med långt stripigt hår och Iron Maiden-tygmärken sydda över sina jeansjackor som sjunger med i en renodlad danslåt. Jag reflekterade inte så mycket över det då, men inser ju så här i efterhand det storslagna i att en artist på helt andra sidan av spektrat kunde tilltala en så pass inskränkt grupp som oss hårdrockare på Sweden Rock. Dansen må ju visserligen hända ha varit av det ironiska slaget från många av oss – men där fanns ändå en del av en som började gillade låten i smyg, åtminstone hos mig.
Det var också där och då som min förvandling från hårdrockare till elektrofantast tog sin början. Precis som med många andra där ute så var Avicii en av de artisterna som öppnade upp dörren till vad som för mig då var en helt ny genre. En genre som tidigare bara hållit till inne på klubbarna blommade plötslig ut och nådde in i både de kommersiella kanalerna och på de stora festivalscenerna. Och där visade Avicii direkt att det var han som ägde tronen i den här genren.
Något jag däremot inte kan minnas är hur många gånger jag sedan har fylledansat till just “Levels” på diverse festivaler och fester, hur jag själv lirat låten flertal gånger när jag DJ:at och hur euforiskt och skoj vi alla haft tillsammans tack vare den låten. Det är många, många gånger. Vare sig man gillar EDM eller ej så har “Levels” blivit så mycket mer än bara en låt. Den har blivit en anthem som definierar känslan av att känna sig ung, fri och full av liv.
För mig personligen kommer annars debutplattan True från 2013 vara det viktigaste arvet i den legacy som Avicii nu lämnar efter sig. Ett stycke låtar så fullbordade och kompletta att de inte kan betraktas som något annat än ett mästerverk, även så här 5 år senare. Så tidlösa är låtarna. Och så pass mångfacetterade att de tilltalade alla så som fans, oinvigda och musikkritiker på ett sätt som gav EDM-genren sitt slutgiltiga erkännande i Sverige. Bara en sån sak att den mer pop och gitarrinriktade Jan Gradvall (i alla fall vid tidpunkten) valde att beskriva plattan som ”vår tids Thriller” sa en hel del om kraften i Aviciis musikskapande. Och ja, han hade ju också helt rätt i sin beskrivning.
Där och då stod Avicii högst upp på min lista bland producenter och DJ:s. Men sedan vände det.
2015, i samma veva som Avicii nådde sina mest kommersiella framgångar med artistsamarbeten med bland annat Coldplay, Madonna och Robbie Williams så började han växa ifrån mig. Han blev för kommersiell för min smak, tror jag. Jag till och med sågade hans efterföljande platta Stories (på den här sajten faktiskt).
Jag kan knappt läsa den recensionen idag utan att äcklas över mig själv. Inte på grund av att jag sågade honom, utan för sättet jag sågade honom på. Jag spekulerade nämligen redan då om hans välmående. Att han kändes utbränd, att han behövde en paus. Att han inte mådde bra. Och jag gjorde det på ett raljerande och oförstående sätt som på vissa plan påminde en del om de människor som han omgav sig med under sina mest intensiva turnéår.
Jag syftar givetvis på de detaljer som framkommer i den otroliga dokumentären True Stories, som jag såg samma kväll som dödsbeskedet kom. En otroligt naken skildring och ångestfylld inblick i en artist som pressas till det yttersta av sitt management. Där scener med en nöjd manager som glatt konstaterar att han bokat upp sin artist på så mycket grejer att ”jag antagligen kommer ta död på honom”, och där en artists icke-välmående inte tas på allvar utan snarare ses som ett inkomstbortfall, känns extra ångestfyllda att behöva ta del av.
Att jämföra detta med mitt egna raljerande i min sågning må vara en vag jämförelse men det jag försöker säga är att vi nog är många som inte ens tänkt tanken att på riktigt vara oroliga för personen bakom Avicii, den helt vanliga killen Tim Bergling, som bortom sitt fantastiska låtskapande inte mådde särskilt bra. Vi har varit fullt upptagna att lyssna på Avicii, medan vi aldrig lyssnade på Tim.
År 2013 gick plattan True varm i mina hörlurar non stop under sensommaren. Samma år gick min morfar bort. 5 år tidigare hade han sagt upp kontakten med mig och övriga familjemedlemmar, av anledningar vi inte behöver gå in på här. Men det som hände när han gick bort var att jag kände en enorm tomhet. Att jag på nåt sätt hade tagit för givet att han säkert skulle höra av sig en vacker dag och vilja ta upp kontakten med mig igen. Och när det då istället blev ett samtal som meddelade att han inte längre fanns bland oss så uppstod istället en tomhet och sorg som jag aldrig riktigt kunnat sätta fingret på än idag.
Av nån anledning känner jag samma tomhet kring Aviciis bortgång. En artist som jag tidigare hyllat och sedan sågat och sedan i princip skjutit ifrån mig, utan att ha brytt mig om att se att människan bakom artisten har mått dålig och istället konstaterat för mig själv att ”han dyker nog snart upp igen med en ny platta” och inte reflekterat mer över det. Och nu finns han istället inte längre med oss. Och då kände jag inte honom, inte ens på långa vägar. Ändå känner jag samma tomhet. Och sorg.
Det får mig att tänka på alla gånger jag cynisk ifrågasatt när andra människor sörjer artister som om de kände dem – nu förstår jag plötsligt hur de känner.
Jag sörjer Tim. Vi sörjer Tim. Den helt vanliga killen som inte mådde bra och som i slutändan inte verkade bry sig om rampljuset. Han ville bara skapa musik. Och bortom allt det tragiska som har hänt så är det just den musiken som vi i slutändan måste försöka minnas honom för så länge vi lever. Vi ska sörja Tim. Och hylla Avicii.
Och samtidigt som vi gör det så kan vi åter fundera kring Jan Gradvalls Michael Jackson-jämförelse från 2013. För idag, imorgon och för generationer framåt känns den jämförelsen mer rätt än nånsin. För det räcker att bara ta del av en bråkdel av alla hyllningar som Avicii just nu mottar unisont av en hel värld för att inse att han nu faktiskt är en lika stor legend ur sin generation som Michael Jackson var för sin.
Det är bara så förbannat sorgligt och orättvist att han skulle behöva dö innan vi insåg det.
