I fredags släppte countryartisten Charley Crockett albumet Lonesome As A Shadow. HYMNs Ernst Adamsson Borg träffade honom för en intervju tidigare i år.
Charley Crockett kommer från en historisk plats i den amerikanska södern: San Benito, Texas. Denna lilla stad i den allra sydligaste delen av Texas är födelseorten för en mer än välkänd Tejano-stjärna vid namn Freddy Fender. Men staden är inte större än orten Norrtälje i Rosalgen, vilket kanske är en av anledningarna till att både Crockett och Fender gav sig av därifrån. Fender till marinen och Crockett ut på vägarna i USA.
Bland annat hamnade Crockett som ung i New Orleans, men hade, via New York, även vägarna förbi platser som Marocko och Spanien. Man kan kanske säga att han har levt som en vagabond, hur pretentiöst det än låter. Detta är något han fortsätter att göra, då han nu för tiden sysselsätter sig med att turnera enormt mycket och när jag träffar honom en snöig dag i mars har han för första gången åkt turnébuss genom Sverige.
Var var senaste stoppet?
– Huskvarna!
Aha, kända för sina gevär och motorcyklar!
– Haha, precis! Men jag känner väl mest igen namnet från gräsklippare och motorsågar…
”Till en början funderade jag i alla fall på att göra en skiva med låtar av bara Hank Williams”
Charley Crockett har funnits på skiva ett tag, men det var genom den förra, Lil G.L.’s Honky Tonk Jubilee, som jag fick upp ögonen för honom. Plattan består av hans tolkningar av en rad kända countrymusiker – från Hank Williams (original-Hanken som dog i baksätet på sin Cadilliac 1953) till Loretta Lynn – och har minst sagt ett stort mått av gammal honky tonk i soundet. Att välja ut sådana låtar måste minst sagt vara en kamp, det råder ingen brist på material att välja på om man säger så.
– Rätt många är sådana som jag känt till väldigt länge, och en par andra är låtar som jag precis börjat lyssna på och lära mig som jag verkligen ville göra på skiva. Men hade jag skrivit ned det en annan dag hade urvalet säkert varit helt annorlunda, haha. Men till en början funderade jag i alla fall på att göra en skiva med låtar av bara Hank Williams, men jag ändrade mig till sist.
Din nya platta är, till skillnad från den förra, nyskriven och bjuder på ett mer souligt sound, hur kommer det sig?
– Precis, allt material är egenskrivet. Jag ville blanda soul och blues med honky tonk-soundet från föregående grejer. Anledningen till denna ljudbild är mycket på grund av att labeln har satsat så mycket pengar på plattan och då vill jag att den ska vara tillgänglig för så många människor som möjligt. Hade det varit upp till mig hade jag bara gjort gammal honky tonk och rockabilly. Men för att dra till sig lyssnare tänkte jag att det var bättre att täcka in fler genrer, vilket förhoppningsvis leder folk in på min andra musik.
”Jag gör nästan aldrig overdubs, ibland kan det hända att vi lägger på någon blåsdel”
Du lyckades väl, framförallt på öppningsspåret med den väldigt Stax-lika blåssektionen!
– Tackar så mycket!
Och du spelade in den i Sun Studio?
– Ja, på ett ungefär. Sam Phillips hade två studior, delvis startade han ju Sun, men han öppnade en till studio några meter längre ner på samma gata. Den heter ”Sam Phillips Recording Service”, så det är lite annorlunda jämfört med Sun. Killen jag jobbade med, Matt Ross-Spang, jobbade i den gamla Sun-studion i typ 15 år, men flyttade till den andra för den är större. Sams son äger den och de vill börja jobba med artister som de tycker representerar Sun och Sam Phillips musik. Och Matt fick jag kontakt med genom Margo Price (som spelade in sin senaste platta i studion, reds anm.)
Det låter som att du spelar in allt material live i studion?
– Självklart! Det är en del av soundet som bara skapas när man spelar in det live. Jag gör nästan aldrig overdubs, ibland kan det hända att vi lägger på någon blåsdel eller pedal steel i efterhand, men annars aldrig.
Som du säger gör det ju en del för soundet. Själv lyssnar jag uteslutande på äldre musik som nästan alltid är liveinspelad.
– Haha, samma här. Bill Withers är så modern som jag blir. 1974, där går gränsen, haha.
När du skriver ditt eget material, var hittar du inspirationen?
– Åh, jag vet inte riktigt… Jag skriver hela tiden! Skulle jag visa dig min telefon skulle du se dokument efter dokument med grejer till låtar. Så det är aldrig något problem att ha material, men jag har alltid velat mixa det. På mina föregående album har det varit 50/50 mellan egna och andras låtar. Men den här gången frågade skivbolaget om just egna låtar, och jag tyckte det skulle vara kul att testa. Allra helst skulle jag vilja släppa en platta med egna och sen ganska direkt inpå släppa en med covers som jag gillar, för det är de låtarna jag älskar att sjunga.
”Bill Withers är så modern som jag blir. 1974, där går gränsen”
– Men musikbranschen funkar som så att de helst vill att du ska sjunga eget material, det är så det är idag. Det var så det var med min förra platta. Den spelade jag enbart in för min egen skull och trodde inte den skulle bli upplockad. Min manager ville heller inte att jag skulle promota den. Men sen var vi på möte hos Thirty Tigers i Nashville, de älskade den och ville ge ut den. Så förhoppningsvis kan jag fortsätta att spela in en med egna låtar, för det vill labeln, och sen göra en med covers, och den skiter jag i om den blir promotad eller inte.
Sedan vår pratstund har Crocketts senaste platta släppts och finns både på vinyl och på Spotify. Det är alltså ett ypperligt tillfälle att inte bara lyssna på nya skivan, utan också gå tillbaka och lyssna på hans föregående alster. Inte minst för att få in en fot i den ack så vackra världen av countrymusik som ligger en bit utanför den vedervärdiga topplistan med radiocountry på Billboard.
