Foto från spelningen i Göteborg
Det är på något sätt lite talande att hon har valt en sammanslagning av den franske 1800-talsdramatikern Émile Zola och Jesus Christ som sitt artistnamn.
De stora gesterna faller sig helt naturliga för Nika Roza Danilova som inleder sin fjärde Malmöspelning framåtlutad med både knän och händer i scengolvet. Rökmaskinen jobbar för fullt med att dölja den blott 160 cm långa sångerskan fram tills att hon plötsligt reser sig upp med dramatiska gester till inledande ”Veka”.
Låten kommer från hennes femte skiva Okovi som släpptes häromåret. Albumet är det mest ambitiösa hon har gjort hittills. Fjärran från de enkla, metalliska trummaskiner och analoga synthar vi hörde på lo fi-debuten The Spoils (2009), rymmer Okovi storslagna stråkpartier, sakrala körer och mörka, hotfulla drones till industriella rytmer utan att någonsin kännas splittrad eller osammanhängande (läs Anders Nilssons recension av albumet här).
Fast egentligen är de inte så väsensskilda som man skulle kunna tro. Det är och har alltid varit Zola Jesus som är den självklara huvudpersonen. Vi känner igen det teatrala uttrycket och den vackra, gotiska melankolin som har löpt som en röd tråd genom hela karriären.
När Zola Jesus spelar på ett välfyllt Inkonst ligger fokus på nya Okovi. Jämte sina backing tracks är hon uppbackad av en gitarrist och en violinist. Men det är Danilova som är den självklara stjärnan – och hon fullkomligt äger scenen från första stund. Med sin oerhörda karisma, det fascinerande, teatrala rörelsemönstret och den starka, operaskolade rösten (lite som en mer disciplinerad Diamanda Gálas) är den lilla artisten en mycket stor scenpersonlighet och totalt omöjlig att sluta följa med blicken.
Ikväll är hon något mer pratsam än under tidigare Malmöbesök och berättar bland annat om den tragiska historien bakom låten ”Witness” (läs mer om senaste albumets olika teman i HYMNs intervju).
Bland det äldre materialet plockas nio år gamla ”Clay Bodies” fram och skulle, likt ”Night”, i det nya arrangemanget kunna passera för en power ballad. ”Dangerous Days” är fortfarande en totalt oemoståndlig gothpop-anthem och nya ”Soak” och ”Wiseblood” hör bland de starkaste melodier hon har skrivit.
Kanske är kvällens största stund ändå extranumret – hjärtskärande vackra ”Skin”.
Likt tidiga Zola Jesus jobbar kvällens förband Ninoosh mycket med kontraster mellan kyliga maskinella ljudmattor och varma sångpartier. Anya Trybala är den Melbournefödda, nu Malmöbaserade artisten bakom projektet. Hon ligger även bakom feministiska musikkollektivet Synth Babes Records som verkar för att lyfta fram kvinnor inom den elektroniska musiken.
Anya styr kvällens spelning från sin laptop samtidigt som hon rör sig och gestikulerar i takt till musiken som pendlar från svårforcerad IDM till snygg elektronisk pop. Det är fascinerande att lyssna till och får mig att än mer fram emot Ninooshs kommande debutalbum Floodgates.
