
Foto: Ebru Yildiz
Våren har anlänt till Göteborg och uteserveringarna har återigen intagit trottoarer och torg. Det är tisdagskväll och en tämligen normal aprildag har passerat med både dimma och solsken.
På fina klubben Pustervik är det, som nästan varje kväll, spelning. Jessica Lea Mayfield står på programmet. Det är inte så ofta hon har varit i Sverige genom åren, så det här vill jag så klart inte missa.
Jessica Lea Mayfield kommer från Ohio i USA och har hunnit släppa fyra album, några singlar och EP:s sedan 2006 varav senaste albumet Sorry Is Gone kom i fjol. Det är en favorit från fjolåret för min del, men jag gillar även de äldre plattorna. Mayfield har en förmåga att röra sig fritt mellan altcountryn och indiepoppen.
Hon går på scen vid kvart över åtta och har med sig en trummis. De inleder med fina ”Wish You Could See Me Now”. Trummorna är lite för framträdande, men det låter ändå bra. De båda musikerna har underhållande mellansnack i olika roller som släktingar av olika kön. Egentligen förstår jag nog inte riktigt vad det går ut på, men det är, som sagt, underhållande.
Efter några låtar lämnar trummisen scenen och Jessica Lea Mayfield framför några låtar ensam med sin elgitarr. I detta forum är det som bäst. Hon spelar bland annat ”Nervous Lonely Night” och ”Kiss Me Again”. Hennes röst och låtar träffar mig perfekt.
Trummisen kommer tillbaka och det återgår till det lite stökigare, men trummorna är inte längre så framträdande som i inledningen. Spelningen handlar i allmänhet mycket om senaste plattan och några höjdpunkter från den är ”Sorry Is Gone” och ”Meadow”.
Det blir en fin stund på Pusterviks ovanvåning men det är, konstigt nog, ovanligt lite folk i publiken. Denna spelning hade absolut förtjänat en större publik.
Hur kunde göteborgarna nästan helt missa detta?