På lördag är det dags att fira HYMNs treårsdag på Holy Moly och Pustervik i Göteborg. Daniel Andersson är en av sajtens grundare och redaktörer. I hemstaden har han och HYMN kommit att bli ett viktigt inslag i den lokala musikscenen. Fabian Forslund, före detta musikbloggare och numera skivbolagsboss på VÅRØ, tyckte att det var dags för Daniel att för en gångs skull stå i centrum.
Få städer i Sverige genomsyras av så stor ”det var bättre förr-mentalitet” som Göteborg och bitvis ligger det nostalgiska som en blöt filt över hela kulturlivet. Det är dock inte hela sanningen, det finns alltid en framåtrörelse, men för att den ska vara tyngre än bakbenen måste det finnas människor som tar det framåt. En sådan människa är Daniel Andersson vars texter publiceras främst på HYMN men även i Gaffa, Sonic och på en rad andra platser.
Jag har alltid fascinerats av Daniel, han verkar ha ett lugn och en självständighet som jag kan vilja eftersträva. För om jag i egenskap av musikbloggare och bolagssnubbe är en del av ryggdunkeriet i den magiska pölen vi kallar Göteborgs musikliv så ställer sig Daniel över det. Det är också därför jag ville intervjua honom, inte för att dunka hans rygg utan för att faktiskt få prata med och om honom.
”Jag är inte den som står längst fram och pratar om att: nu gör vi det här och det här”
Med på intervjun finns också Amanda Andréas som egentligen ska fotografera men som dessutom bidrar i samtalet med sitt artistperspektiv. Förutom fotograferandet är Amanda själv musiker (kolla till exempel upp Judiths) och hon är en person som är delaktig i mycket som händer i Göteborg. Vi har alla träffats innan, men inte samtidigt, och absolut inte hemma hos Daniel där vi ska vara.
Min bild av Daniel sedan tidigare är att han är socialt tränad, inlyssnande och bra på att anpassa sig till sociala situationer men anledningen till det är tydlig.
– Jag är bra på att lura folk tror jag.
Hur kommer det sig?
– Jag växte ju upp avsides, man fick åka två kilometer för att träffa ens bästa kompis. Då odlar man ett jag och en självständighet. Man kan inte hänga i grupp för det finns ingen grupp. Den sociala biten har jag fått odla fram efter 20-års åldern. Jag har väl ett visst lugn och gillar att stå bredvid och titta på folk liksom.
Men du blir också socialt utmattad ibland?
– Det blir jag verkligen. Jag är inte den som står längst fram och pratar om att: nu gör vi det här och det här.
Paradoxalt nog flyttade Daniel till Göteborg 2001 för att studera till lärare men märkte snabbt att han inte alls trivdes i rollen som föreläsare. Istället för att undervisa fortsatte han istället utbilda sig och har läst en mängd universitetskurser vilket också märks när jag kollar runt i lägenheten. Bland växter, vinylskivor och leksaker finns det hyllmeter med böcker med allt från facklitteratur till beatförfattare via musikböcker och Majakovskij.
Mina fördomar skulle säga att Daniel fått sig en klassisk Majorna-uppväxt med linssoppa och föräldrakooperativ men sanningen ligger en bra bit därifrån. Han är uppvuxen på en bondgård utanför Lidköping med en mamma som är kokerska och en pappa som är en kobonde. Just pappan var dessutom i rockabilly-svängen och det fanns mycket vinylskivor hemma. Men musiken var inte det primära under Daniels uppväxt. Istället spelade han fotboll, vilket är något förvånande och jag påtalar för honom att han inte direkt har en fotbolls-aura. Men det visar sig då att Daniel till och med var riktigt duktig som forward i Norra Härene och A-lagsfotboll i distriktslaget som 16-åring.
När flytten till Göteborg gick visste han knappt vad Göteborg var för stad. Han kände till Liseberg men inte mer än så.
Så ditt mål med flytten till Göteborg var inte att till slut hamna i trappan bakom köket på Jazzhuset med Bad Cash Quartet?
– Nej, jag har knappt varit där. Jag pluggade stenhårt under den första perioden. Musiken var inte så viktig för mig då. Det har liksom funnits men det har inte varit något jag sysslat med. Mitt nörderi kom kanske efter att jag slutade med fotbollen i 20-års åldern. Jag kände ju ingen här heller och visste som sagt ingenting. Det tog ganska lång tid, det är först på senare år som jag börjat knyta kontakter med folk i musikbranschen. Jag gjorde ett projekt med Elin och Kim på Pustervik för 2-3 år sedan – så det är egentligen efter det jag lärt känna folk.
”Det tog ganska lång tid, det är först på senare år som jag börjat knyta kontakter med folk i musikbranschen”
Allting började med Gorillan, en egen musikblogg som härstammar från Myspace-tiden då bloggandet handlade om att hitta musik själv istället för att undvika att sitta i knät på diverse PR-bolag. På den tiden var vi en drös bloggar som skrev om liknande musik, men sedan dess har i stort sett allt förändrats. En förändring åt det mer ytliga, där vi mäter kvalitet i streams och framgång i antalet delningar av artiklar men där vill Daniel och framförallt HYMN vara en motpart.
Daniel är nog mest känd för sina långa och välarbetade intervjuer med helt eller delvis okända akter i musikscenens utkant. En värld jag själv håller av och värderar högt, men där arbetet är krävande och förtjänsterna är svåra att mäta.
– Jag har gjort en hel del intervjuer med band som sedan blivit stora, som Sarah Klang och Rome Is Not A Town och då tycker jag det är ännu viktigare att göra det bra. Det är liksom deras första presentation istället för den där två menings-artikeln i någon tidning. Oftast får ju dessa band någon notis eller en “Hallå där-intervju” men det blir inget djup. Sen vill väl kanske inte allmänheten läsa en lång intervju med ett band man aldrig hört talats om, men samtidigt finns det kanske något frestande i det också. Att man får någonting djupt direkt. Större band har redan fått sin publik och då har det liksom inte samma betydelse säger Daniel och fortsätter:
– Man gör ju skillnad, och det är viktigt för oss i den här branschen som skriver ideellt. Att man då får någonting tillbaka, annars går det inte att motivera, ibland är ju motivationen väldigt låg. Ibland känner man bara för att skita i allt och att ingen bryr sig. Det blir bara mer och mer PR-bolag som hetsar hit och dit om de här premiärerna och allt vad det är, säger Daniel.
Ja, PR-bolag har en förmåga att urholka själva skrivglädjen. Man vill ju ha en bra låt i inkorgen och sedan skriva om den för att att det är bra.
– Ja, och då vill jag gärna göra det själv och tänka ut det själv. Många vill ju att man bara ska klistra in presstexten i artikeln och blir nästan förbannade när man inte följer deras mall och ibland får man tillbaka en intervju som är helt omskriven.
Som om det vore något slags beställningsjobb.
– Ja, de fattar ju inte hur mycket tid man har lagt ner på det. Klart man kan ha åsikter om faktafel och liknande men inte att det går så här långt.
Det här med att sitta på flera stolar är högst problematiskt och vi kan räkna ut en mängd mer eller mindre tveksamma exempel i Sverige. För min egen del var det problematiskt när jag drev en musikblogg samtidigt som jag drev ett skivbolag, då det ibland snarare handlade om att utbyta tjänster än att faktiskt förmedla och beskriva musik jag tycker är bra.
Mycket handlar om var drivkraften ligger och problemet går genom hela branschens näringskedja och för oss längst ner, som inte har någon ekonomi i det, handlar det nog egentligen om att vara transparenta, och att vi gör det vi gör av rätt anledning.
Daniel är dock en av få som lyckas hålla distansen och sin självständighet intakt. Vi kommer aldrig se Daniel stå och branscha i Pusterviksbaren 02:45 och han kommer inte recensera din skiva bara för att ni sågs över borden under P3-Gulds efterfest. Han har inte ens Twitter eller Instagram och ett Facebook-konto skapade han bara för att Madeleine Bergquist som är chefredaktör på HYMN rådde honom till det. Så på frågan om han känner att han är en del av Göteborgs musikscen är svaret självklart.
– Nej, jag blir förvånad om folk tror det eller ser på det så.
Både jag och Amanda blir förvånade av det svaret och vi båda menar att han är ett slags nav för osignade och okända akter.
– Mjae, fast det e ju ingen som vet vem jag är.
– Fast det är ju det folk vet, och det är också väldigt roligt med dig att du inte tänker det. Eftersom dina artiklar är så välformulerade och långa samt att folk delar, vill läsa och vill ha dem. Du fyller en sådan stor funktion för Göteborgsscenen, påtalar Amanda.
Du är också typ den enda i Göteborg som vågar kritisera Hästpojken!
– Ja, jag har inga problem med att kritisera Hästpojken om jag inte tycker att det är bra. Jag har ju ingen relationen till någon. Jag kommer ju liksom inte härifrån. Jag är inte intresserad av allt det där. Jag har alltid försökt distansera mig, är lite ensamvarg så. Jag sminkade mig tidigt och blev retad för det men brydde mig inte. Det var snarare en komplimang, så jag har byggt upp ett sådant förhållningssätt att jag skiter i vad andra tycker.
Daniel fortsätter:
– Jag är inte heller den som står längst fram och pratar om att nu gör vi det här. Men jag har nog blivit bättre på det där med att ta plats. Sen är jag ju gammal fotbollsspelare och vill vara forward och göra alla målen, så det blir ju lite motsägelsefullt, men någonstans är det det där kollektiva, att man är en i gänget samtidigt som man får göra alla mål. Jag har nog en drivkraft i mig att synas som jag kanske inte vill lyfta fram själv alla gånger.
”Man har ju någon ådra i sig som blir förbannad när någon annan tar åt sig äran för något man själv har gjort”
Har du någonsin sagt att “Jag va fan först med det här bandet”.
– Haha, ja, massa gånger!
Till vem? Till din mamma?
– Till mig själv hela tiden. Jag tänker nog på det en del.
Blir du arg om du inte får kredd?
– Nej, inte arg men till exempel: jag intervjuade Sarah Klang rätt tidigt och sen sex månader senare kom det en nyhet om att hon spelat in uppföljaren till debutalbumet, fast man kunde läsa det i min text för ett halvår sedan, och då sa hon exakt samma sak. Så kopplar folk det till DN och då blir det lite tveksamt, fast samtidigt är jag inte DN.
Men Expressen har kopplat till HYMN va?
– Ja, det har kommit en del på sistone faktiskt, även i GP. Så då blir man ju glad, även om kanske inte GP är något man strävar efter. Man har ju någon ådra i sig som blir förbannad när någon annan tar åt sig äran för något man själv har gjort – men det är väl ganska naturligt? Det är ju ändå något kreativt som jag lägger ner mycket tid på. Men att vara först är ju inte det viktigaste.
Det är ju inte så svårt att vara först i Göteborg heller då GP ligger minst ett år efter i det mesta…
– Ja, men sen har de hottat upp sig lite och försöker vara Nöjesguiden. Mycket blir ju bara samma grej till slut.
Det som är uppfriskande med Daniel är att han är mer frispråkig än vad jag först trodde, han kan lätt kännas följsam och inlyssnande men är i själva verket är han väldigt progressiv. Han har starka åsikter och bryr sig egentligen inte vad folk tycker om honom. Han känner sig obekväm på hipstertillställningar, viker gärna av om han ser någon han inte vill prata med och har sällan lust att kallprata om musik i onödan.
Man skulle kunna säga att han inte gillar att vara social på andras villkor. Kontrollbehovet som syns hos hans växter och i hans texter speglar med andra ord hans personlighet ganska bra. Dessutom berättar han om hur pedant han är och om sina hjärnspöken och sin oförmåga att släppa saker. Han kan gå in och redigera en text han skrev för två år sedan och han kan våndas rejält över en text.
– Ja, jag mår dåligt över det. Jag har prestationsångest, men det är bara för mig. Som jag ser det, vill jag göra ett så bra jobb som möjligt för den jag intervjuar. Jag intervjuar en hel del mindre band för att jag vill göra det. Eller sådana som är arrangörer. Då vill jag att de ska känna sig sedda.
– Det jag gillar med Daniel är att han är väldigt tydlig med att han vill intervjua mindre band. Det tycker jag är väldigt starkt av ett magasin som HYMN som ändå vuxit så mycket. Att vara fair och ärlig mot sitt syfte. Det är ändå många saker som börjar med att ha en vision och så växer det till något annat och förändras, fliker Amanda in och fortsätter:
”Jag intervjuar en hel del mindre band för att jag vill göra det”
– Det är så värt, och så välarbetat. Varje gång Daniel har skrivit om mig eller om oss, blir man chockad och berörd av att någon lagt ner så mycket arbete på det. Får man en riktig artikel när man inte är stor, kan det betyda allt. Jag tror också att det får folk att fortsätta, det är det viktigaste, och det finns en stor tyngd i det. Att det betyder mycket för utövarna att man känner att man kan få vissa spelningar eller få göra olika saker.
– Ja, men jag kan sitta hela dagar och bara mata, jag lyssnar ju alltid på musik egentligen. Jag lägger jättemycket tid på det samtidigt som jag har en fallenhet för att skriva. Det går ofta ganska fort så även om jag sitter och pillar mycket så tar det inte så lång tid. Min tjej har varit dödstrött på mig ibland, av förklarliga skäl, då vi inte vet om det genererar några pengar, hon tycker att jag gör gratisjobb för andra, jag blir en piga för andra som vinner på det. Så kan ju jag se på det också ibland. Nu är jag ju nere i en lågkonjunktur, skriver inte lika mycket alls nu och det är ganska skönt.
Din chefredaktör har sagt att du bara blir bättre och bättre för varje år.
– Det hoppas jag, att det är så.
Band blir ju oftast sämre för varje år men du har kvar lågan?
– Ja, lågan finns fan kvar fortfarande.
Kan det bero på att du dragit ner det lite i perioder?
– Jag har haft en del ångest tidigare för att dra ner på det men nu har jag inte det längre. Just nu kliar det dock lite i fingrarna så det kan nog hända en hel del framöver. Men jag behöver få bort den här ångesten kring att ha klubbar och så. Man behöver ju vara en slags spindel i nätet och det passar inte mig riktigt. Nu kommer Alejandra Cerda som också är skribent på HYMN hit till Göteborg och tar över klubb-biten, så nu är jag mer taggad på det jag faktiskt tycker är kul, säger Daniel och fortsätter:
– Jag är nog inte så lätt att samarbeta med heller tror jag. Det finns ju sådana som blivit förbannade på mig. Jag har en tydlig vision. Jag vill inte tro att jag kör över folk men jag kan nog ändå göra det. Utan att jag egentligen tänker på det. Ska man göra en banderoll eller så går det inte.
Men HYMN-festen? Det känns som du gjort en del själv där.
– Ja, det har jag absolut, det mesta av planeringen, men sedan är det många som hjälpt till med annat. Krister Bladh har exempelvis gjort den snygga postern.
– För mig är HYMN att man tar texten tillbaka till internet. Internet hade tagit över med små korta notiser om vad som händer just nu, men för oss var det inte viktigt att det skulle vara så aktuellt. Det får gärna vara längre artiklar med mer djup. Det ska inte finns någon prestige i det. Det behöver inte vara coolt.
HYMN uppstod ur Rockfotos textmagasin. En sida som jag själv aldrig någonsin läste en text på och Daniel blir inte förvånad när jag säger det – det var också det som var problemet. Det behövdes en förändring och Daniel var en av de som drev på den. Idag är HYMN ett imponerande ideellt bygge med totalt cirka 40 skribenter där minst hälften är ständigt aktiva och så här tre år senare än Daniel nöjd.
– Ja, det hade ju kunnat bli ingenting, med 100 tummar på Facebook och inget intresse. Nu utvecklas vi; fick vara med i SVTs nyhetssoffa, vi får många förslag, det ska göras TV och allt möjligt. Vi får in pengar på klubbar och så men det finns i stort sett inga pengar. Många tror att vi lever på det, men vi har inte ens annonser. Vi har laborerat mycket med det där med annonser, vi vill ju inte tumma på den där känslan och attityden som vi ändå förmedlar. Vi får se.
Men måste ni växa? Måste det bli kommersiellt?
– Växa behöver det ju göra, men inte kommersiellt. För att göra det gratis måste det finnas en morot.
”En låt kommer och försvinner lika fort och då blir den här stora texten eller en intervju mer bestående”
Är inte moroten att man vet om att man gör någonting väldigt bra?
– Ja, det kan man leva på ibland, men ibland inte.
Precis som många andra på HYMN gör Daniel betalda jobb vid sidan av men HYMN erbjuder fria ramar och en spontanitet utan teckenbegränsning som andra publikationer inte kan konkurrera med. För de här långa och välarbetade intervjuerna, som blivit ett slags trade mark för både HYMN och Daniel, är efterfrågade, speciellt bland nya, unga band i Göteborg.
– Det är för att jag ger dem det utrymmet de vill ha. Det är liksom det som är grunden för HYMN, att vi ger alla chansen på ett djupt plan. Sen skriver alla på HYMN olika saker – men vi är några stycken som gillar att skriva längre artiklar. Jag tror att det handlar om att vi ger musikerna en plattform på riktigt och inte bara den här korta notisen. Det är så förgängligt med musik, en sådan dagssländegrej. En låt kommer och försvinner lika fort och då blir den här stora texten eller en intervju mer bestående. Jag vill faktiskt ta åt mig lite kredd, för jag tror att andra sajter har börjat med långa texter efter att vi gjorde det. Kanske sätter jag mig på höga hästar men jag tycker att vi låg i framkant där.
Samtidigt har jag ju hört att du gillar att röra dig framåt mot nya saker, du är ganska rastlös i ditt lyssnande.
– Ja, så är det. Ren nyfikenhet liksom. Det har nästan blivit värre, nu är jag mest intresserad av första singlarna och så hinner jag tröttna innan debutalbumet ens kommer. Det blir ju lite destruktivt att tröttna på ett band innan de ens släppt sin debut. Man känner igen uttrycket hos ett band tidigt och sen är det ganska få band som klarar av att göra ett riktigt bra album. För även om alla får femmor idag så är det inte många skivor som faktiskt förtjänar det. Jag vill veta hur många som ens lyssnar på skivorna man ena stunden ger femmor till och benämner som årets bästa skiva.
Ja, årets bästa skiva släpps ju varje fredag. Det är stora ord utan tyngd och substans.
– Som ordet legendar. Det finns bara en legendar och det är David Bowie men ändå använder jag ordet alldeles för ofta.
Man skräder ju en del.
– Som in i helvete, man kan ju inte låta bli.
Man kan inte låta bli, det är precis det allting handlar om. Jag frågar om han någonsin kommer sluta skriva och svaret är blankt nej, precis som att jag och Amanda aldrig någonsin kommer sluta göra det vi gör. Den alternativa musikscenen bärs av människor som brinner men människor måste brinna på olika sätt. Alla kan inte klia varandras ryggar och det behövs sådana som Daniel Andersson som ställer sig utanför allting och bara blåser in syre så vi kan fortsätta med våran konstgjorda andning några år till.
Välkomna på treårsfest på lördag. Mer info hittar du här.
