HYMNs Alina Blommegård och Christoffer Jonsson var på Umeå Open i helgen. Nedan rapporterar de från några av konserterna de såg under lördagen.
KC Baby
När jag äntrar Vasakyrkan har KC Baby precis börjat spela. Det är glest bland kyrkbänkarna, kanske inte minst för att de är tvungna att konkurrera med indiepopveteranerna Shout Out Louds på festivalschemat den kvällen. Det blir verkligen en tuff tävling, då KC Baby är ett helt nytt projekt. Endast flera månader gammalt, enligt medlemmarna Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö, så nytt att det inte ens finns någon musik släppt i nuläget.
I grunden till deras visor ligger såväl påhittade historier som verkliga händelser tagna ur livet. Duon är noga med att ägna mellansnacket åt att försöka förklara vad som ligger bakom låtarna och hur de blev till. Ämnena sprider sig från vardagsrealism till kärlek och utanförskap som bandet behandlar med en smula ironi och galghumor. Bland annat berättar Magnarsson att deras kommande singel ”Klia tillbaka” är inspirerad av ett gammalt uttryck som mamman till hennes killes vän en gång använde när hon helt obekymrat kliade sig i skrevet.
Rent musikaliskt är det lågmälda toner hela vägen. Nimmersjö plingar på gitarren medan Magnarsson – som till yrket är en ljudkonstnär – ansvarar för elektroniska underlägg och olika effekter till låtarna. Deras röster passar bra ihop och smeker örat, så att det råder en varm mysig stämning i kyrkan.
Till slut är bristen på publik inte särskilt påfrestande, snarare tvärtom: det gör denna spelning till en av de mest intima stunderna under festivalhelgen. Det känns som att plötsligt mellanlanda på ett tryggt och säkert ställe när stormen rasar ute.
INVSN
Stadens storheter INVSN känns som ett säkert kort på årets festival. Spelningen på hemmaplan är start för deras europeiska turné till stöd för den nyligen släppta EP:n Forever Rejected.
Innan det börjar är det ganska tomt bredvid den största festivalscenen Väven Black Box, men Dennis Lyxzén vet hur en gör en show. Med expressiva rörelser flyttar han sig på scenen och försöker peppa upp den blygsamma publiken, för att sen redan under andra låten kliva ner och sjunga bland folket.
Det är allmänt känt att Lyxzén har en ledarröst som få, och denna spelning blir inget undantag när det gäller stora tal. Först tar han upp feministisk revolution och ger plats på scenen åt Sara Almgren och Christina Karlsson i ”Immer Zu”. En gammal dänga – ”Ner i mörkret” – dammas av och tillägnas den nuvarande politiska situationen.
De engelskspråkiga låtarna från ovannämnda EP:n och senaste fullängdaren The Beautiful Stories blir blandas med några äldre verk på svenska, vilket ger inblick i hur INVSN:s ljudbild utvecklats med åren och tagit sig an inslag från flera olika genrer.
Slutligen verkar isen mellan den svårflirtade publiken och bandet ha brustit, och det är nu många som dansar till tonerna av de nyare spåren. Att INVSN är ett gäng skickliga musiker hade jag inga tvivel om, och fast bemötandet hade kunnat vara lite mer aktivt levererar de en spelning av högsta klass som blir bland de bästa på hela årets Umeå Open.
Spice Boys
Det är tredje året i rad för Umeås egna Spice Boys att spela på festivalen. Avslutningen på trilogin, som det står i annonsen, och jag undrar om det bara är ett rent sammanträffande att bandet tidigare under veckan meddelat att de lägger ner. Tredje gången gillt, sägs det, och speciellt med tanke på att jag missade chansen att se kvartetten i fjol beger jag mig ut till deras näst sista spelning.
Nere på Balder ligger peppen tjock i luften. Dess grovt inredda scen passar bäst för råa garagespelningar, och när bandet intar den täcks utrymmet med färgen av blodapelsin som påminner om omslaget till den hyllade debutskivan Glade som släpptes i vintras.
Publiken trycks gladligen ihop framför scenen, och det märks att det är en efterlängtad spelning. Bandet behöver inte ens anstränga sig så mycket, tvärtom så verkar de ganska samlade och behärskade i motsats till sina fans.
Det uppstår en kaosartad stämning i lokalen. Ibland slås öronen så hårt av ljudet från högtalarna att det blir svårt att urskilja låtarna i allt oväsen, men det är just denna ostoppbara energi som ligger till grund för allt Spice Boys gör.
När Sebastian Holmlund, den ena av bandets frontfigurer, meddelar att det är deras sista spelning i Umeå möts det av ett desperat rop från publiken: ”Don’t break my heart!” och när det blir dags att lämna scenen vägrar fansen släppa dem vilket leder till att Spice Boys kör två extranummer till. Under ”Fuk Luv” sprängs den hängivna skaran i en kollektiv eufori och känner sig slutligen tillfreds.
Denna avskedsspelning sammanfaller på något sorgligt sätt med festivalens avslutning, vilket bara förstärker känslan av vemod när jag lämnar lokalen.
Text: Alina Blommegård
Blenda
Spelstället Diskoteket, som är nytt för i år, ger en hyfsat härlig undergroundkänsla. Man går ner i ett garage täckt med plast på vägarna. Längst ner har en liten skara människor samlats. Några med öl från den tillfälliga baren som byggts upp bakom mig. Scenen är liten och i samma nivå som golvet publiken står på.
Blenda kliver in på scenen i vit outfit och svarta solbrillor och golvar mig på direkten.
Först är publiken lite blyg av sig, till den första låten är det fortfarande en tom öppning framför scenen, men den fylls sakta men säkert för varje låt. Det är nog efter Blendas cover på Lordes låt “Green Light” som folket faktiskt börjar röra sig framför scenen, och det blir lite mer dans inne i garaget.
Dock är det kanske inte svårt att räkna ut att jag som är 190 lång och klumpig inte ägnar mig åt att dansa speciellt mycket. Jag har i princip bara ett move och det är “räkan” (ni vet när man bara ligger som en räka på marken, inte det bästa kanske men jag gör den riktigt bra.) Men när Blenda kommer ner till publiken i låtarna “Mama Mojo’s Club” och “EXE’S VIBE” och ställer sig och dansar med åhörarna är det omöjligt att låta bli att dras med. Speciellt när hon säger “gör som jag” och visar mig hur jag ska dansa.
Låten “PAYDAY” blir favoriten dels för att det är en riktigt bra låt men också då den är så underbart kul att sjunga med till. Blenda har dock inte så stort utbud med låtar och “PAYDAY” är den avslutande låten. Men hon hinner inte ens sätta tillbaka micken i stativet förrän vi alla skriker: “en gång till”! Och Blenda avslutar med att köra “EXE’S VIBE” en gång till samtidigt som hon drar en sista dance along med publiken.
Mwuana
Jag anländer aningen sent till Studion och där är festen redan i full gång. Det är packat med folk framför scenen som alla sjunger med till musiken och viftar med händerna i luften. Själv tar jag plats vid sidan av , där jag har en bra “på sidan av scenen”-upplevelse, och får en bra blick över Mwuanas extremt goda scennärvaro och publikkontakt.
Jag har inte haft så bra koll på Mwuana förut, då jag ännu inte fallit för “rösteffekts-hiphop”, som jag så vackert kallar det. Men är ändå nyfiken på hur det låter live vilket är lite anledningen av att jag står nere i Studion. Redan under första låten jag hör tänker jag: “men det här är ju skitbra”. Låten “Ja må ja leva” låter inte alls så som jag kommer ihåg från när jag snabblyssnade igenom skivan Triller. Jag har sett den skivan som “laid back” – men det framför mig är så otroligt energifyllt, det är tungt och explosivt. Plus att Mwuanas otroligt grymma scennärvaro bygger upp känslan ännu mer.
Han ställer sig längst fram på scenen och highfive:ar alla han kan. Beatsen pumpar på maxvolym ut genom högtalarna och jag vill egentligen vid det här laget bara att Mwuana ska släppa en liveplatta. Jag köper den direkt! Bästa låten för kvällen är “Djur” – den är otroligt mäktig live och jag sveps in i konserten och bort från anledningen varför jag är på Umeå Open i år. Jag är just nu en vanlig besökare som är på en riktigt bra spelning.
Även om det låter konstigt känns det som att en av höjdpunkterna faktiskt är hur Mwuana avslutar spelningen. I slutet av sista låten när det känns som klimax precis är nått tackar Mwuana för sig släpper micken, bara försvinner från scenen och swishar snabbt och oväntat förbi publiken. Ett klockrent mic drop!
Text: Christoffer Jonsson
