Det fanns en tid under 1990-talet då jag inte lyssnade på ett enda band som inte innehöll minst en gitarr, bas och trummor. Jag var förälskad i britpoppen med band som Oasis, Shed 7 och Suede högst upp på piedestalen, men jag försökte även hänga med vad som hände på andra sidan Atlanten.
Nada Surf är ett av banden som jag minns att jag lyssnade på tillsammans med bland annat Pavement, Death Cab for Cutie och Weezer. Framför allt deras andra platta The Proximity Effect från 1998 snurrade en del varv i min lägenhet.
Jag hade dock inte turen att se dem live under den perioden och sedan ska jag faktiskt erkänna att bandet föll i glömska från mitten av 2000-talet ungefär. Sedan dess har Nada Surf släppt tre plattor (den senaste 2016) och är fortfarande i stort sett intakta med samma medlemmar som då det begav sig. För den som inte känner till Nada Surf bildades de i New York 1992 av gitarristen och sångaren Matthew Cars och basisten Daniel Lorca.
Det var först under hösten 2017 som jag blev vackert påmind om Nada Surf i samband med att bandet annonserade att de skulle göra en 15th Anniversary Tour av tredje plattan Let Go (plattan släpptes 2002, men turnén nådde inte Europa förrän våren 2018). Den skivan lyssnade jag också en del på och framför allt låtarna ”Killian’s Red” och ”Blonde On Blonde” är stora favoriter.
Europaturnén inleddes i Milano 5 april och nådde fina Pustervik och Göteborg denna söndagskväll. Spelningen handlade om två set. Det första bjöd på hela Let Go-plattan, men jag vill poängtera att det handlade om det europeiska släppet denna kväll. I USA släpptes Let Go med i stort sett samma låtar, men i en annan låtordning. Dessutom gavs plattorna ut vid olika tillfällen. I Europa släpptes den i september 2002 och i USA i februari 2003.
På båda versionerna inleder fina ”Blizzard Of ’77”. Självklart inleddes spelningen även så vid åttatiden, men det lät faktiskt inte helt hundra. Trion framförde låten med akustisk gitarr vilket jag inte upplevde som optimalt.
Det fortsatte lite trevande, men när det var dags för ”Blonde on Blonde” i vackert blålilavitt sken så förvandlades allt plötsligt till något strålande. Den fina låten svävade i lokalen och smekte oss varsamt på kinden. Den följdes upp med ”Inside of Love” som var minst lika strålande och spelningen tog sig som en sprakande Valborgsbrasa en stilla vårkväll. Det fortsatte på inslagen väg och toppades med ”Killian’s Red” i passande rött strålkastarsken.
Därefter tackade Daniel Lorca publiken på ett väldigt fint sätt och lyfte fram allas skivköp av just denna platta som räddaren för bandet som hade haft några tuffa år.
Däremot föll spelningen tillbaka lite av den lite trevande ”Là Pour Ca”, men vändes snabbt tillbaka av strålande ”Happy Kid”. Avslutande ”Paper Boats” var magnifik och innehöll kvällens finaste instrumentalparti. Trion blev förstärkt med Louie Lino på keyboard redan i andra låten och hans slingor lyfte låtarna generellt.
Därefter blev det paus i cirka 20 minuter och vid halvtiotiden var de tillbaka på scenen. Setet inleddes med några nyare låtar som jag inte alltid kände igen, men det var genomgående snabbare tempo och det lät bra.
I mitten av setet spelades briljanta ”Neither Heaven Nor Space” som jag egentligen tycker borde ha spelats i det första setet. Den finns med på USA-versionen av Let Go. Den presenterades även så av bandet, men den finns med även som extraspår på en begränsad upplaga av Europasläppet. Det kanske har ringa betydelse egentligen. Det viktigaste var att det lät oerhört bra när den spelades denna kväll och det var en av kvällens absoluta höjdpunkter.
Det fortsatte sen på inslagen väg med äldre låtar som fina ”Firecracker” och ”Stalemate” som även innehöll Joy Divisions briljanta ”Love Will Tear Us Apart”. Ljuset var strålande under hela kvällen, ljudet oftast mycket bra och till slut kom även min favoritlåt ”Amateur”. Den spelades näst sist och framkallade nog kvällens största jubel.
Det blev extranummer och först ut var bandets debutsingel och största hit ”Popular”. Det kändes som en perfekt avslutning på spelningen och jag lämnade Pustervik med en lagom stor dos av 1990-talsnostalgi och ännu ett vackert minne.
Turnén fortsätter nu med några spelningar i England, Belfast och Dublin där flera redan är utsålda. I Göteborg var det nog någonstans mellan 200-250 personer i publiken och jag är helt säker på att många lämnade Pustervik väldigt nöjda. Min kväll avslutades tillsammans med The Ramones i en bil på E6 medan det stilla vårregnet föll mot vindrutan.
