Jag bodde sex månader i Stockholm 2014 och inte en jävel pratade någonsin om Hästpojken. Detta trots att kultbandet från staden Göteborg året dessförinnan hade släppt genomhyllade En magisk tanke. På nämnda skiva tog Hästpojken några steg bort från det karaktäristiskt pundiga sound som genomsyrade debuten Caligula. Istället blandades de mest depraverade inslagen ur uppföljaren Från där jag ropar med någon slags Allsång På Skansen-ambitioner. Med den lilla, delikata skillnaden att Hästpojkens Skansen inte var någon rödmosig folkfest i solnedgång – utan snarare det sorgliga blänket i öltappen på numera nedlagda Halta Lottas krog.
I västkustens Manchester, däremot, är medlemmarna i Hästpojken ständigt aktuella som lika delar utskrattade och ouppnåeligt häftiga galjonsfigurer för den indiepop som en gång i tiden gjorde staden om inte känd, så åtminstone lite mindre patetisk. Innan institutionen Jazzhuset gick i graven och återuppstod som någonting ingen kunde uttala, gick det alltid att lita på att bandets frontfigur Martin Elisson var kvällens DJ-dragplåster, och var han inte det så var han åtminstone där som besökare.
Många kvällar gick det inte att från dansgolvet avgöra huruvida han var där som besökare eller DJ.
Historierna om denna Elisson var alltid grandiosa. Hans uppsyn alltid mest trött/förvirrad, förvirrad/tärd/ledsen av alla vålnader på den svenska popscenen. I tre skivors tid har han (och, ursäkta en subtil ordvits, parhästen Adam Bolmeus) satt ord på sin egen undergång i låtar som ”Medan vi faller”, ”Cancerkropp” och naturligtvis superhiten ”Shane MacGowan” – som kom med en av indiesveriges bästa musikvideor genom tiderna, där Elisson apatiskt åker omkring i en elrullstol.
Så långt historien om ett dekadent/renlärigt popband från en planekonomisk del av landet.
Nu är bandet alltså tillbaka, med samma bekanta tonträff som alltid, någonstans mitt emellan efterfesten i Olskroken och den ödesmättade del i begravningsakten där de närmast sörjande går fram och lägger blommor på kistan, kanske gråter en skvätt, och sedan går vidare med sina liv.
”Hästpojken är död” tar vid där ”En magisk tanke” slutade, efter vackra ”Noll igen”, där ”dagar blir till år” och kärleken ”kanske är en lyx, som inte alla får”. I jangliga ”Gehenna” kommenterar Hästpojken syrligt sina egna karriärer, hur man hela tiden ”satsat allt på ett kort”. I nästföljande ”Hosianna”, en av skivans bättre låtar, är Martin Elisson ”kanske glad i fyra dar, av alla dar som en månad har”. Vemod och självironi om vartannat. Precis som vanligt.
Men även om ingenting har hänt i Hästpojkens värld sedan sist har allting hänt. För samtidigt som bandet fortfarande på skiva nummer fyra tycks leva sitt liv parallellt med/i förakt för alla andra Göteborgare, börjar ångesten helt klart ta överhanden. Ångesten över ens eget åldrande, ångesten över föräldraskapet och dess ansvar, ångesten över vad kärleksrelationer kan göra med oss människor.
Musikaliskt låter det ungefär som det vi blivit bortskämda med alltsedan Från där jag ropar. Ett hopkok av offensivt stompig pop, några stilla sånger att dansa tryckare till och mer experimentella utsvävningar som ”Under hjulet” och avslutande balladen ”En del av mig är alltid nån annanstans”. Alltid med tydliga Hästpojken-melodier och ofta med utsökt pianospel från indie-legenden Matti Ollikainen (från Ullatti). Här finns också bandets vackraste låt sedan ”Gitarrer & Bas” (”Där vi möts”) och den vedervärdiga ”2 steg från paradise”-pastischen ”Family man”.
Men det som verkligen berör är ärligheten. Ångesten och tvivlet. På ett typiskt Göteborgskt underdog-sätt ryms inga stora ord eller luftiga pastejer i Hästpojkens lyrik. Istället ekar vardagens meningslöshet hårt mot rännstenen, och där bandet tidigare mest har noterat paniken – men kvickt jagat bort den med punktendenser och drogromantik – tycks Hästpojken nu ha gett upp, lagt sig ner på marken, tittat på TV, lagat mat. Och väntat.
[Tamiami Records, 20 april]
